Forskning visar att en stor offentlig sektor och höga skatter i OECD- och EU-länder är förknippat med lägre tillväxt. Direkta skatter på arbete tycks vara mer tillväxthämmande än indirekta, som t.ex. moms. Länder som exempelvis Sverige lyckas dock (numera) kombinera hög tillväxt och höga skatter. En delförklaring är att dessa länder kompenserar genom att föra en tillväxtvänlig politik på andra områden, exempelvis inflationsbekämpning. En annan förklaring är att länder som utvecklat stor en offentlig sektor på grund av hög social tillit kunnat göra detta utan att den ekonomiska utvecklingen hämmas.
Har länder med större offentlig sektor och högre skatter i genomsnitt lägre ekonomisk tillväxt? Forskningen kring denna fråga beskrivs ofta som motsägelsefull. En granskning av litteraturen visar dock att de motsägelsefulla resultaten till stor del förklaras av att sambandet mellan offentlig sektor och tillväxt ser annorlunda ut i rika och fattiga länder, och att måtten på statens storlek skiljer sig kraftigt åt mellan olika studier. Vi har genomfört en forskningsöversikt över vetenskapligt publicerade artiklar som studerar sambandet mellan storleken på den offentliga sektorn och ekonomisk tillväxt i rika länder. Artiklarna bygger på data från flera decennier och använder totala skatters eller offentliga utgifters andel av BNP som mått på statens storlek. Slutsatsen är nästan entydig: Sambandet mellan statens storlek och ekonomisk tillväxt är negativt, och de flesta studier finner ungefär samma storlek på effekten. Länder med 10 procentenheter högre skatte- eller utgiftskvot har allt annat lika i genomsnitt 0,5 till 1 procentenhets lägre årlig tillväxt.
En korrelation av detta slag kan inte tolkas som ett självklart orsakssamband. I nya studier är det dock standard att diskutera detta metodproblem och resultatet tycks relativt robust vid olika försök att hantera det s.k. kausalitetsproblemet. Exempelvis verkar resultatet inte kunna bortförklaras av att länder får högre offentliga utgifter i lågkonjunkturer när utbetalningar av a-kassa ökar utgiftskvoten. Sambandet håller även när studierna kontrollerar för andra faktorer som kan påverka tillväxten, såsom arbetskraftens storlek, ekonomisk öppenhet och genomsnittlig inkomstnivå.
Tecknet på korrelationen mellan statens totala storlek och tillväxttakten är emellertid inte det mest relevanta ur ett policyperspektiv. Politiker fattar inte beslut om dessa variabler, de fattar beslut om specifika skatter och utgifter. Forskningen visar också att olika skatter och utgifter tycks ha olika relation till ekonomisk tillväxt. Direkta skatter på arbete är sannolikt mer tillväxthämmande än indirekta skatter. Offentliga utgifter för investeringar och utbildning verkar inte heller ha några negativa tillväxteffekter, och enligt vissa studier är tillväxteffekten för dessa utgifter positiv.
Trots det statistiska sambandet finns det flera exempel på länder som lyckats kombinera höga skatter och offentliga utgifter med hög ekonomisk tillväxt. Sverige är ett sådant exempel. Högskatteländernas relativt höga tillväxt beskrivs stundom som en paradox, men forskningen pekar på flera tänkbara förklaringar. En sådan är att länder med höga skatter kompenserar detta genom att föra en mer marknadsvänlig politik på andra områden. Jämfört med 1970- och 80-talen har Sverige exempelvis sänkt inflationen och ökat exporten kraftigt, vilket bör ha bidragit till ökad tillväxt.
En annan tänkbar förklaring är att länder med hög grad av social tillit är mer benägna att låta staten växa, och att de negativa tillväxteffekterna av en given storlek på den offentliga sektorn därför är mindre i dessa länder. Även denna förklaring är tillämpbar på Sverige. En tänkbar slutsats är således att även om vissa länder kan kombinera stor stat och hög tillväxt, är det troligt att ett lågskatteland som exempelvis USA skulle få betala ett pris i form av klart lägre tillväxt om den offentliga sektorn expanderade kraftigt.
IFN Working Paper nr 858, "Government Size and Growth: A Survey and Interpretation of the Evidence", har författats av Andreas Bergh (IFN och Lunds universitet) och Magnus Henrekson (IFN).
