Användandet av egenföretagarstatistik är utbrett inom nationalekonomin och andra akademiska discipliner. Egenföretagande kan vara intressant att studera i sig, men inte sällan används det också som en indikation på den entreprenöriella aktiviteten i ekonomin. Egenföretagarstatistiken i allmänhet och svensk egenföretagarstatistik i synnerhet är dock inte helt oproblematisk att använda, vilket diskuteras i denna uppsats. Huvudproblemet är att sättet att mäta egenföretagande skiljer sig mellan olika källor och dessutom har ändrats över tiden.
Företagande i olika former har fått allt mer uppmärksamhet inom de ekonomiska akademiska disciplinerna. Inom empirisk entreprenörskapsforskning har egenföretagandet i ekonomin kommit till användning som ett praktiskt mått på entreprenörskap, vilket annars är ett svårmätbart fenomen.
Vid en närmare granskning av egenföretagarstatistiken framkommer emellertid en hel del problem. Till att börja med är det inte självklart hur en egenföretagare ska definieras. Det finns inte någon allmänt accepterad definition som har använts över tiden eller mellan länder. Den största skillnaden mellan olika definitioner är huruvida företagare och ägare i egna aktiebolag ska räknas som egenföretagare. Därutöver kan det finnas metodologiska skillnader i hur egenföretagarstatistiken insamlas, vilket försvårar jämförelser mellan olika datakällor både inom och mellan länder.
Om man granskar den svenska egenföretagarstatistiken närmare finner man flera intressanta förhållanden. Exempelvis stiger antalet egenföretagare i den officiella egenföretagarstatistiken mellan 1986 och 1987 med bortåt 50 procent. Detta är dock en följd av en definitionsförändring och har inte något med den egentliga utvecklingen av antalet egenföretagare att göra. Det verkar inte som om alla som använder sig av svensk egenföretagarstatistik är medvetna om detta.
Den officiella svenska egenföretagarstatistiken baseras på arbetskraftsundersökningarna, AKU. Det finns emellertid även svensk egenföretagarstatistik i andra källor, såsom Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik, RAMS. Jämför man egenföretagarstatistiken i dessa två statistikkällor efter 1987 finner man att både nivå och förändring skiljer sig åt. I extremfallet stiger antalet egenföretagare enligt den ena källan, medan det sjunker i den andra. En anledning till dessa skillnader är att RAMS innan 2004 exkluderar egenföretagare som går med förlust. Efter 2003 minskar skillnaderna drastiskt mellan källorna. Skillnaderna som består kan delvis förklaras av att AKU är en urvalsundersökning där respondenterna själva rapporterar att de är egenföretagare medan RAMS är en registerbaserad källa som bygger på hela populationen och där det finns klara kriterier för att avgöra vem som ska betraktas som egenföretagare.
Välgrundad analys baserad på egenföretagarstatistik förutsätter medvetenhet om de för- och nackdelar som olika datakällor har. Att okritiskt använda sig av lätt tillgänglig egenföretagarstatistik kan leda till att felaktiga slutsatser dras.
IFN Working Paper nr 845, "Using Self-employment as Proxy for Entrepreneurship: Some Empirical Caveats", är författat av Carl Magnus Bjuggren, Dan Johansson and Mikael Stenkula.
