Kinas utveckling mot marknadsekonomi har inneburit drastiska omvälvningar på arbetsmarknaden. Dessa förändringar kan ha gett spelrum för könsdiskriminering genom att ge företagsledare makten att bestämma över ersättningsnivåer och anställningar. Samtidigt kan de marknadsreformer som genomförts ha motverkat diskriminering genom att företag tvingas minska sina kostnader i hårdare konkurrens. Då finns mindre utrymme att betala någon grupp arbetstagare mer än vad som motiveras av deras insatser i produktionsprocessen. Slutsatsen är dock att kvinnor, trots att de tjänar mindre än män, inte diskrimineras negativt i fördelningen av löner och förmåner.
I denna uppsats analyseras ett stort datamaterial över kinesiska företag för att undersöka hur löner och sociala förmåner fördelas mellan män och kvinnor. Under Maos styre hade Kina jämställdhet på arbetsmarknaden som ett tydligt politiskt mål och lika löner sattes enligt centrala direktiv. Uppsatsen visar att lönerna inom industrisektorn fortfarande var mycket jämställda relativt andra länder år 2005. För grupper med jämförbara utbildningsnivåer tjänar kvinnor i genomsnitt 11 % mindre än män, ett lönegap som är betydligt mindre än de som uppmätts för mer utvecklade industriländer såsom USA, Tyskland och Japan.
Liksom i Sverige är mäns löneförsprång större bland dem med hög utbildning än för lågutbildade. Genom att analysera sektorer med olika ägarskap separat visar uppsatsen att detta verkar bero på att män med hög utbildning har dragit större nytta av industrins globalisering. Deras löner är mycket högre än kvinnors inom industriföretag med utländskt ägande. Bland statliga företag finns det däremot inga skillnader i lönegapets storlek mellan olika utbildningsgrupper.
För att besvara frågan om lönediskriminering jämförs kvinnors löner med deras produktivitet. Denna jämförelse visar att medan kvinnor tjänar i genomsnitt 11 % mindre än män, så bidrar de ännu mindre till företagens produktion. Därmed motsäger resultaten tesen om negativ lönediskriminering. Att kvinnor är mindre produktiva kan dock i sig bero på andra typer av diskriminering. Exempelvis har tidigare studier visat att företag föredrar att anställa män, och att kvinnors möjligheter till karriär i många fall är begränsade.
Kinas kustregioner omnämns ofta som ”världens fabrik”. Där finns ett stort antal tillverkningsföretag som producerar konsumentvaror för försäljning på världsmarknaden. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är mindre i dessa områden än för landet som helhet. I genomsnitt finns inget lönegap alls inom textil-, läder- och konfektionsindustrin. Detsamma gäller i de speciella utvecklingszoner där marknadskrafterna fått störst spelrum på arbets- och varumarknaderna. Detta resultat tyder på att kvinnors löner inte halkat efter mäns när tillverkningssektorn växt i övergångsperioden till marknadsekonomi.
Kommunistregimens statliga arbetsplatser har inte längre ansvar för industriarbetarnas sjukvård, pensioner och bostäder. Istället har särskilda försäkringar skapats för att tillgodose dessa behov. Många företag har dock undvikit att betala de avsevärda försäkringspremier som tillsammans utgör mellan 40 och 50 % av den totala lönesumman. Konsekvensen av detta, hävdar vissa forskare, är att kvinnor systematiskt fått sämre tillgång till försäkringarna. De har nämligen i större utsträckning än män sagts upp från den statliga sektorn, där andelen företag som följer de statliga direktiven av naturliga skäl är större.
Min analys av fördelningen av tillgången till socialförsäkringar bland kvinnor och män visar emellertid att den är i genomsnitt lika god för arbetstagare av båda könen. En möjlig orsak till är att kvinnors underrepresentation i den statliga sektorn vägs upp av deras överrepresentation inom utländskt ägda företag. Även i de senare är det nämligen en stor andel företag som betalar sina anställdas försäkringspremier.
