Denna uppsats beräknar de samhällsekonomiska förluster som uppstår på spotmarknaden för el och vi diskuterar åtgärder för att minska dem. Några slutsatser är: Motsvarande 5‒10 identiska producenter behövs för att hålla välfärdsförlusterna under en procent av producenternas vinst. Konkurrensen förbättras om en stor del av elproduktionen säljs på terminsmarknaden. En politiskt oberoende marknadsregulator minskar risken för underinvesteringar. Offentliggörande av aktörernas budkurvor gör det lättare att övervaka konkurrensen på elmarknaden.
En stor del av elproduktionen säljs på elmarknadens auktioner. De fungerar så att elproducenterna förbinder sig att producera en viss volym till olika priser, dvs att följa en utbudskurva. Auktionsförrättaren accepterar därefter bud så att efterfrågan kan mötas till lägsta kostnad för konsumenterna.
När en vara eller tjänst säljs till ett högre belopp än dess marginalkostnad uppstår samhällsekonomiska förluster eftersom konsumenterna köper för lite av nyttigheten. I den här uppsatsen beräknas välfärdsförlusterna utifrån en teoretisk jämvikt där varje producent väljer sin utbudskurva i syfte att maximera sin vinst. Slutsatsen är att på de flesta elmarknader behövs 5‒10 identiska företag eller motsvarande för att hålla välfärdsförlusterna under en procent av producenternas vinst.
Både empirisk och teoretisk forskning visar att konkurrensen på elmarknaden förbättras, och välfärdsförlusterna minskar, om en stor del av elproduktionen säljs på terminsmarknaden. Terminshandeln kan stimuleras om regelverket ger producenterna incitament att sälja eller konsumenterna incitament att köpa på terminsmarknaden. Samma effekt kan uppnås om konsumenterna koordinerar sin terminshandel.
Några länder offentliggör aktörernas budkurvor i auktionerna. Det gör det lätt att övervaka konkurrensen på elmarknaden, då de potentiella prispåslagen kan beräknas indirekt utifrån teorin om vinstmaximerande budgivning. En sådan publicering är särskilt önskvärd för elmarknader med vattenkraft vars alternativkostnad baseras på en prognos av framtiden och därför är svår att uppskatta. För att undvika prissamverkan mellan aktörerna bör publiceringen fördröjas och endast relevanta delar offentliggöras.
Vanligen används marginalprissättning på elmarknaden. Men 2001 bytte Storbritannien till betalning-enligt-bud prissättning, där varje accepterat bud betalas enligt dess inbjudna pris. Det finns ett visst teoretiskt stöd för att betalning-enligt-bud prissättning leder till lägre elpriser, men i praktiken verkar det inte bli så. En fördel med det alternativa auktionsformatet är att det bör minska risken för prissamverkan mellan elproducenter. Men betalning-enligt-bud prissättning tycks öka osäkerheten för aktörerna på marknaden och det blir mer komplicerat att bjuda i det nya formatet, vilket särskilt drabbar små aktörer.
För att elproducenter ska kunna få täckning för sina fasta kostnader behövs ett visst prispåslag. Annars investerar de mindre än vad som är samhällsekonomiskt optimalt. På elmarknaden löser man vanligen detta genom att sätta elpriset lika med ett högt välavvägt pristak vid de få tillfällen då det blir elbrist. Ett annat sätt är att producenterna utöver intäkterna från såld el även får betalt för sin tillgängliga produktionskapacitet. Fördelen med dessa kapacitetsbetalningar är att samhällsekonomiskt optimala investeringar kan uppnås vid ett lägre pristak, vilket pressar ned producenternas budkurvor och förbättrar konkurrensen på elmarknaden. Å andra sidan finns det en risk att strategiska producenter undanhåller kapacitet från marknaden för att öka kapacitetsbetalningarna. Det krävs att pristak och kapacitetsbetalningar är långsiktigt trovärdiga för att samhällsekonomiskt optimala investeringar ska uppnås. Därför förordar vi att dessa parametrar beslutas av en politiskt oberoende elmarknadsregulator.
