Med entreprenörskapspolitik menas en politik som präglas mer av att möjliggöra och stimulera till individuella entreprenöriella initiativ än att direkt stödja en viss företagsform. Forskning har på senare tid också visat att ett fåtal entreprenöriellt och snabbväxande företag, ofta benämnda gasellföretag, är särskilt viktiga för förnyelse, tillväxt och jobbskapande. Baserat på tidigare forskning konstateras att en framgångsrik entreprenöriell ekonomi präglas av följande fyra förutsättningar:
1) Det är lätt att starta och expandera ekonomisk verksamhet;
2) Produktiv entreprenöriell verksamhet premieras väl;
3) Icke-produktiv och för samhället skadlig entreprenöriell verksamhet missgynnas;
4) Personer i (tidigare) framgångsrika verksamheter har starka incitament att fortsätta att vara entreprenöriella (”keep winners on their toes”).
Ett institutionellt ramverk som kombinerar en rad policy-instrument i syfte att stärka de fyra förutsättningarna är nödvändigt för att stimulera till produktivt entreprenörskap. I denna studie analyseras elva olika policy-områden och hur de kan utformas för att stimulera entreprenöriell aktivitet:
a) Regleringar kopplade till företagsstart och -expansion
b) Likviditets- och kapitalbegränsningar
c) Arbetsmarknadsregleringar
d) Socialförsäkringssystemet
e) Forskning och utveckling
f) Riktade stöd
g) Skyddet för den privata äganderätten
h) Beskattning
i) Konkurslagstiftning
j) Intellektuell egendom och rättigheter
h) Internationell handel
I studien betonas att det är av flera skäl är svårt att utvärdera effekten av enskilda policyåtgärder. Till att börja med är det svårt att direkt mäta den entreprenöriella aktiviteten på ett tillfredsställande sätt. För det andra påverkar olika beslut varandra och förstärker eller försvagar effekten av andra åtgärder. Att särskilja och kvantifiera effekten av enskilda åtgärder låter sig därför svårligen göras. Därutöver finns en tidsaspekt som försvårar utvärderingen av enskilda åtgärder. Människor och organisationer är trögrörliga och det tar lång tid innan beteenden ändrar sig och organisationer anpassar sig till nya betingelser. Effekterna är också kontextberoende. De politiska, ekonomiska och kulturella grundförutsättningarna skiljer sig – ibland markant – mellan olika länder och kan svårligen replikeras, imiteras eller kommenderas fram på politisk väg. Att peka ut en speciell åtgärd som ”best practice” och universalmedel är därför vanskligt.
