För arbetande föräldrar är barnomsorgskostnaderna en del av kostnaden att ha barn. Införandet av maxtaxa i barnomsorgen 2002 ledde till drastiska sänkningar av barnomsorgskostnader för många hushåll. Denna sänkning resulterade i ett ökat barnafödande för gifta par utan barn. Familjer med ett barn verkar inte ha ökat sitt barnafödande utan endast skjutit upp det andra barnet tills reformen var genomförd.
Allt sedan Gary Becker lade fram sin revolutionerande teori om vad som styr efterfrågan på barn har ekonomiska modeller analyserat hur kostnaden för barn påverkar barnafödande. Tanken är att föräldrars vilja att skaffa barn delvis beror på vad det kostar att ha barn. Dessa kostnader består av kostnaden för kläder, mat, utbildning etc. men även den inkomst familjen förlorar eftersom en förälder är hemma med barn istället för att arbeta. Om föräldrarna arbetar är kostnaden för barnomsorg en del av dessa kostnader.
Enligt teorin påverkar barnomsorgsavgiften även föräldrarnas (och då kanske främst kvinnornas) arbetskraftutbud, eftersom lägre barnomsorgskostnader gör det mindre kostsamt att arbeta när man har barn. Tidigare empiriska studier av barnomsorgsavgifterna, barnafödande och kvinnors arbetskraftutbud har haft svårigheter att särskilja effekterna av barnomsorgs-
avgifterna från andra faktorer, såsom föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå. Familjer som betalar höga avgifter gör det nämligen oftast för att man har hög inkomst eller väljer barnomsorg med hög kvalitet, vilket har gjort det svårt att fastställa ett orsakssamband mellan barnomsorgsavgifterna och barnafödandet.
2001–03 genomfördes reformen ”Maxtaxa och allmän förskola mm”. Denna reform innebar bland annat en möjlighet för kommunerna att införa den s.k. maxtaxan, i och med vilken ett tak sattes på de avgifter som kommunerna fick ta ut av föräldrarna. Genom att studera effekterna av reformen kan vi visa att sänkta barnomsorgskostnader leder till ökat barnafödande.
Vi finner att gifta par utan barn ökade sitt barnafödande efter det att reformen presenterats. Även för familjer med två eller fler barn finner vi att sannolikheten att få ett ytterligare barn ökade när priset sänktes. För familjer som redan hade barn i förskola innebar reformen också att kostnaden för befintliga barn sjönk. Vi finner att denna inkomsteffekt hade en negativ inverkan på barnafödandet. Hushåll med ett barn ökade inte sitt barnafödande men verkar ha skjutit upp sitt andra barn tills sänkningen genomförts.
Det är svårt att bedöma effekten på ett första barn påverkade den totala fruktsamheten heller bara när hushållet väljer att skaffa barn. Effekten på familjer med ett barn tyder på att reformen endast påverkade timingen. Däremot kan effekten på sannolikheten att skaffa ett tredje eller fler barn betyda att en ökning av den totala fruktsamheten. Denna effekt motverkades dock av minskat barnafödande på grund av lägre kostnader för de barn familjen redan hade i förskolan.
