Entrepreneurship and Second-best Institutions: Going Beyond Baumol’s Typology

William Baumol lanserade i en artikel från 1990 tesen att allt entreprenörskap inte är produktivt. Entreprenörskap kan tvärtom ta sig destruktiva former. Hur entreprenörskapet gestaltar sig i ett visst samhälle beror ytterst på dess institutioner. I det här arbetet utvidgar vi tesen genom att visa på att somliga former av entreprenörskap påverkar institutionerna, och i vissa fall även kan förbättra dessa. Det som är produktivt i ett visst institutionellt sammanhang kan vara destruktivt i ett annat.

I en klassisk artikel från 1990 analyserar William Baumol hur ”den samhälleliga belöningsstrukturen” kanaliserar entreprenörskapet till olika verksamheter. Avgörande för belöningsstrukturen är enligt Baumol det institutionella ramverket. Baumols teori bygger på antagandet om en relativt konstant tillgång på entreprenöriell talang. Denna talang omsätts inte nödvändigtvis i produktiva verksamheter. Många former av institutionella sammanhang uppmuntrar tvärtom verksamheter som är improduktiva eller destruktiva ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Tydliga exempel på detta är olika former av korruption och organiserad brottslighet.

Baumols teori implicerar en forskningsagenda inriktad mot en komparativ analys av olika institutioner. Hans analys och den typologi han presenterar har varit mycket inflytelserika. Kategoriseringen av produktivt, improduktivt och destruktivt entreprenörskap har på senare år använts flitigt av forskare som studerat entreprenörskapets betydelse för ekonomisk tillväxt.

För att kategorisera en viss entreprenöriell, innovativ, verksamhet till en av de tre grupperna i Baumols typologi krävs att vi redan vet vilka välfärdskonsekvenser denna verksamhet har. Vi visar att Baumols klassificering av olika verksamheter antar en välfärdsanalys som utgår från att det institutionella ramverket är perfekt utformat. Verklighetens institutioner ligger dock långt från en sådan idealvärld. I artikeln argumenterar vi för att entreprenörsansträngningar som kan förefalla improduktiva i själva verket är produktiva, eftersom de tillhandahåller en s k second-best lösning på problemet med bristfälliga institutioner. Exempelvis kan vissa former av korruption och kringgående av regler främja produktiviteten givet ett alltför trögt och byråkratiskt regelverk.

Vidare visar vi att denna observation pekar framåt mot en omformulering av Baumols kategorisering. Vi föreslår en tudelning mellan entreprenörskap som är företagsdrivande och entreprenörskap som är inriktat på att förändra verkningarna av ett givet institutionellt ramverk. Den senare formen drar till sig entreprenöriell talang, eftersom dåligt fungerande institutioner medför en kostnad för andra agenter i ekonomin. Vinster kan göras genom att sälja innovativa tjänster och kontraktslösningar för att kringgå kostsamma institutioner. Ett typexempel på denna form av entreprenörskap är konsulttjänster på skatteområdet.

Studiens huvudslutsats är att entreprenöriella aktiviteter inte kan klassificeras som samhälleligt produktiva eller improduktiva utan att man samtidigt utvärderar hur dessa samverkar med det institutionella ramverket och hur de eventuellt förbättrar funktionen hos de rådande institutionerna. Vidare presenteras en alternativ typologi som vi menar är bättre ämnad att anknyta till den bredare litteraturen om tillväxtens politiska ekonomi.