Are Shirking and Leisure Substitutable? An Empirical Test of Efficiency Wages Based on Urban Economic Theory

Denna studie utvecklar en teori där boende i ett område med långa pendlingsavstånd påverkar möjligheten till fritid i hemmet och därmed även relationen mellan arbetsintensitet och risken för arbetslöshet. Empiriskt testas sedan förhållandet mellan förväntade pendlingsavstånd och utfall på arbetsmarknaden. Resultaten antyder att längre pendlingsavstånd innebär högre arbetslöshetsnivåer och högre löner företrädesvis bland industriarbetare, vilket är överensstämmande med att låg arbetsintensitet (maskning) och fritid är substitut.

Många amerikanska och europeiska storstadsområden karaktäriseras av en koncentration av fattigdom och arbetslöshet i specifika regioner inom de centrala delarna av staden samt dess närförorter. Koncentrationen av fattigdom och arbetslöshet i ett område kan medföra negativa externa effekter på boende i området, vilket leder till svaga utfall i termer av utbildning och familjestruktur och ytterligare försämrar utfallen på arbetsmarknaden. Den senaste tiden har en mängd teorier utvecklats som utforskar den rumsliga spridningen i storstädernas arbetslöshet. Gemensamt för studierna är att den s k effektivitetslönemodellen används som förklaring till att arbetslöshet uppstår i storstäderna.

I denna studie utvidgas den vanliga effektivitetslöneteorin genom att tillåta beteendesubstitution mellan fritid i hemmet och arbetsintensitet. I jämvikt påverkar boende i ett område med långa pendlingsavstånd tiden tillgänglig för fritid och därför även förhållandet mellan arbetsintensitet och risken för arbetslöshet. Teorin implicerar ett empiriskt förhållande mellan förväntade pendlingsavstånd och utfall på arbetsmarknaden, vilket testas med hjälp av data från den amerikanska folkräkningen 2000.

De anställda är indelade i yrken med hög respektive liten grad av övervakning och separata modeller estimeras på de två urvalen. För anställda i starkt övervakade yrken finner vi att arbetslöshet och löner ökar med längre pendlingsavstånd, vilket är överensstämmer med att låg arbetsintensitet (maskning) och fritid är substitut. Det är även i linje med att företag delvis kan basera lönen på pendlandet för att minska förekomsten av maskning bland anställda med långa pendlingsavstånd. Dessa resultat överensstämmer också med tanken att effektivitetslöner företrädesvis betalas till industriarbetare, vilka tenderar att befinna sig i yrken som har hög grad av övervakning, antagligen på grund av att kostnaden av maskning är hög i dessa yrken. I detta urval av anställda leder längre pendlingsavstånd till högre arbetslöshetsnivåer och högre löner, vilket i båda fallen överensstämmer med att maskning och fritid är substitut.