De ekonomiska teorier som brukar användas för att analysera effekterna av kapital- och inkomstskatter beaktar sällan entreprenörsfunktionen. I föreliggande uppsats undersöks hur detta förbiseende påverkar de viktigaste av de slutsatser som följer från dessa standardmodeller.
Entreprenörskap är en i flera avseenden fundamentalt annorlunda företeelse än de passiva portföljinvesteringar som analyseras i standardmodeller på kapitalbeskattningsområdet. Bland entreprenörskapets viktiga särdrag märks avsaknaden av väldefinierade marknader för entreprenörsinsatser, begränsad tillgänglighet till externt kapital och komplementariteter mellan entreprenörsansträngningar, innovationer och kapitalinvesteringar. Dessa restriktioner får till följd att ett entreprenöriellt projekt med nödvändighet är förbundet med den enskilde företagaren. En entreprenör kan inte kapa banden mellan det egna sparandet och de egna investeringarna, och måste samtidigt på grund av de rådande komplementariteterna fatta ett kombinerat beslut avseende graden av ansträngning och utbudet av kapital. Den avkastning som uppstår till följd av framgångsrika entreprenörsinsatser kan därför inte på ett meningsfullt sätt fördelas mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst, vilket står i bjärt kontrast till vad som antas i den grundläggande teorin för kapitalbeskattning.
Vi föreslår därför att entreprenörskap ska ses som en egen produktionsfaktor, bestående av den icke imiterbara entreprenörsinsats som bjuds ut tillsammans med entreprenörens egna insatser av (vanligt) arbete och kapital. På samma sätt som för andra produktionsfaktorer är utbudet av entreprenörsansträngningar positivt relaterat till den förväntade ersättningen. Detta ramverk visar sig användbart för att analysera beskattningens effekter på entreprenörsdrivna företag. Det är också användbart i situationer där utbudet av entreprenörsansträngningar påverkas annorlunda av skatter och andra prisförändringar jämfört med anställd arbetskraft och externt kapital.
Huvudslutsatsen av vår analys är att inkorporerandet av entreprenörsfunktionen i skatteteorin leder till att flera viktiga slutsatser från gängse kapitalbeskattningsmodeller, inte minst slutsatsen om skatteneutralitet, inte längre gäller. Detta är särskilt relevant för den nordiska s.k. duala inkomstskattemodellen där kapital- och arbetsinkomster beskattas med olika skattesatser. Denna modell står och faller med antagandet att det är möjligt att konceptuellt skilja mellan arbets- respektive kapitalinkomst vid beskattningen av företagares inkomster.
