Trading Profiles and Developing Country Participation in the WTO Dispute Settlement System

Det har länge förts en diskussion om huruvida reglerna i WTO:s tvistelösningsmekanism gör det svårare för u-länder att tillvarata sina handelsintressen. I denna studie belyses orsakerna till u-länders begränsade utnyttjande av tvistelösningsmekanismen. Huvudslutsatsen är att detta beror på att länder med mycket små exportvolymer tenderar att, jämfört med större länder, föra oproportionerligt få dispyter till WTO-domstolarna, även när hänsyn tages till exempelvis landstorlek och exportens sammansättning.

Genom WTO-avtalets tvistelösningsmekanism kan medlemsländerna lösa handelspolitiska konflikter genom en rättslig process, snarare än genom diplomatiska, ekonomiska eller andra former av påtryckningar. Mekanismen spelar en central roll även genom att ge den vagt formulerade lagtexten konkret tolkning. Det anses därför viktigt att länder utnyttjar denna mekanism för att de ska tillvarata sina intressen. Under åtminstone 15 år har det förts en diskussion om huruvida u-länder tar färre klagomål till WTO-domstolarna än de "borde" och debattörer som sett sådant underskott har pekat på möjliga orsaker. Bland annat har det hävdats att det påstådda underskottet beror på att utformningen av dispytmekanismens regler missgynnar u-länder. Andra har argumenterat för att det begränsade deltagandet i huvudsak inte representerar en snedvridning i systemet, utan återspeglar u-länders begränsade del av världshandeln. En ytterligare framförd hypotes är att det i vissa branscher är mer naturligt att konflikter uppstår och att den för u-länder typiska branschstrukturen gör att de tar färre dispyter till WTO-domstolarna för avgörande.

I denna studie används, i jämförelse med tidigare studier, väsentligt mer omfattande data från tvistelösningssystemet och statistiskt sett mer lämpade metoder, för att belysa orsakerna till u-länders begränsade deltagande i WTO:s tvistelösningsmekanism. På basis av dessa data estimeras i studien en modell för att svara på två fundamentala frågor vad gäller u-länders benägenhet att föra klagomål till WTO. Den första frågan är om länder med små exportvolymer har oproportionerligt få klagomål. Detta skulle exempelvis kunna bero på någon form av "tröskeleffekter", där det inte lönar sig för länder med små handelsvolymer att föra en rättsprocess. För att belysa detta görs tankeexperimentet att de minst utvecklade länderna slås samman till ett enda land i fråga om handelsvärden och BNP. Modellen förutsäger att detta sammanslagna land skulle ta ungefär dubbelt så många klagomål till WTO-domstolarna jämfört med vad dessa länder faktiskt sammantaget har gjort. Den andra frågan berör betydelsen av exportstrukturen, där det visas att denna endast tycks ha liten påverkan på benägenheten att utnyttja tvistelösningsmekanismen. Sammantaget verkar därför tröskeleffekter förknippade med exportens storlek, snarare än dess sammansättning, vara avgörande för u-länders deltagande i systemet.