En omfattande litteratur har något överraskande funnit att omsättningen av jobb är av liknande storlek i USA och i Europa, trots betydligt striktare lagstiftning om anställningsskydd i flertalet europeiska länder. Denna uppsats testar en förklaring till detta som utgår från att det är viktigt att ta hänsyn till skillnader i både anställningsskydd och lönesättning. Med hjälp av detaljerade data på svenska arbetsställen för perioden 1992–1999 finner uppsatsen visst stöd för denna förklaring.
Strukturomvandlingen i näringslivet består i att jobb skapas och jobb försvinner i olika takt i olika företag och branscher. Ett sätt att mäta takten i strukturomvandlingen är genom att summera nytillkomna och försvunna jobb och relatera summan till det totala antalet jobb. Man föreställer sig gärna att takten i omsättningen av jobb är högre i USA än i Europa på grund av de stora skillnaderna i regleringar på arbetsmarknaden. De flesta länder i Europa har restriktiva lagar om anställningsskydd till skillnad från USA där motsvarande lagstiftning är svag. Flera studier tyder emellertid på att skillnaderna i omsättningen av jobb mellan olika ekonomier är små. Strukturomvandlingen innefattar årligen ungefär 20 procent av jobben i form av nytillkomst och utslagning av jobb i de undersökta länderna.
En ofta uppmärksammad förklaring till denna överraskande likhet mellan ekonomierna går ut på att den mer sammanpressade lönestrukturen i europeiska länder än i USA gör det svårare att anpassa lönerna i Europa när företagen utsätts för positiva eller negativa chocker. Anpassningen måste då göras genom förändring av antalet anställda eller av antalet arbetstimmar per anställd. Detta leder till ett positivt samband mellan jämn lönefördelning och jobbomsättning, vilket motverkar tendensen från anställningsskyddet. Eftersom de två faktorerna delvis tar ut varandra kan resultatet bli likartade nivåer på strukturomvandlingen på arbetsmarknaderna i de olika ekonomierna.
I uppsatsen prövas teorin på svenska kvartalsdata på cirka 10 000 arbetsställen i 14 näringsgrenar i den privata sektorn 1992–1999. Skillnaden i jobbomsättning mellan företagen i olika branscher skulle i linje med resonemanget förklaras av löneskillnaderna mellan företagen i olika branscher. För att ta hänsyn till institutionella förhållanden i Sverige i förklaringen av variationen av omsättningen av jobb i företagen införs andelen med tidsbegränsade anställningar och andelen övertidstimmar i företagen som bidragande förklaringsfaktorer.
Teorin får stöd i resultaten för tillverkningsindustrin. Större löneskillnader mellan företagen i den sektorn hänger ihop med lägre omsättning av jobb. Likaså är hög andel tidsbegränsade anställningar förbunden med hög omsättning av jobb i branschen. När separata förklaringsmodeller för nytillkomna och utslagna jobb skattas finner uppsatsen starka effekter av löneskillnaderna mellan företag på andelen försvunna jobb, men inga effekter på andelen nytillkomna jobb. Kvantitativt är dock effekterna av löneskillnaderna mellan företagen på omsättningen av jobb i branschen rätt små inom tillverkningsindustrin. Inom tjänstenäringarna finner analysen inget stöd för teorin. En övergripande slutsats med hänsynstagande till alla resultat är att variationen i jobbomsättningen mellan branscherna i det privata näringslivet snarare förklaras av kostnaderna för företagen att anpassa arbetskraftens storlek än av löneskillnaderna mellan företagen inom branscher.
