I denna studie undersöks huruvida benägenheten att sjukskriva sig påverkas av individens sociala omgivning. Studien, som baseras på detaljerade data från Sverige, finner robusta effekter av social miljö på sjukfrånvaro.
I moderna välfärdsstater finns det ett växande problem med ett alltför högt utnyttjande av socialförsäkringssystemen. Detta handlar i allmänhet både om förtidspensioner av olika slag liksom höga sjukskrivningstal. I Sverige har sjukfrånvaron i olika perioder varit hög trots mycket god genomsnittlig hälsa. Dessutom tenderar sjukfrånvaro att följa med konjunktursvängningar, liksom variera kraftigt geografiskt inom länder. Dessa mönster är svåra att förklara med gängse modeller, där hänsyn tas till ersättningsnivåer, socioekonomiska faktorer och hälsovariabler. Det finns därför anledning att misstänka att denna variation i sjukfrånvaro beror på socialt samspel, dvs. gruppeffekter på sjukfrånvaro.
I denna studie undersöks huruvida det finns gruppeffekter på sjukfrånvaro och, i förekommande fall, hur stora dessa effekter är. Stor möda läggs på att hantera de metodproblem som karakteriserar empiriska undersökningar av detta slag. Fyra olika strategier används för att identifiera gruppeffekter på sjukfrånvaro:
- Skattning av skillnader mellan offentligt och privat anställda, om någon av grupperna påverkar den andra
- Frågan om individer som flyttar från ett område till ett annat anpassar sin sjukfrånvaro till det nya områdets genomsnittliga sjukfrånvaro
- Frågan om invandrare gradvis anpassar sin sjukfrånvaro till det område de flyttar till
- Frågan om individen anpassar sin sjukfrånvaro efter interaktionen av nätverk i område eller arbetsplats.
Var och en av dessa strategier vilar på olika antaganden, emellertid pekar i samtliga fall resultaten åt samma håll: social interaktion har en signifikant effekt på individens benägenhet att sjukskriva sig. Med den första och tredje metoden görs också ett försök till skattning av storleken på denna gruppeffekt. Då individen byter miljö och allt annat hålls konstant ger varje dags högre genomsnittlig sjukfrånvaro 0,67 (metod 1) respektive 0,63 (metod 3) dagar högre sjukfrånvaro för individen. Dessa siffror är visserligen beroende av de antaganden som görs i respektive statistisk modell, men antyder att gruppeffekten sannolikt är stor.
