I denna studie undersöks om uppluckringen av LAS år 2001 påverkade sjukfrånvarons storlek i Sverige. Lagändringen innebar att företag med upp till tio anställda kunde undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Resultaten visar att förändringen av arbetsrätten ledde till en lägre genomsnittlig sjukfrånvaro på de berörda arbetsställena. Detta gäller framförallt kortare sjukfrånvaro och tycks bero på ett förändrat sjukfrånvarobeteende hos de individuella arbetstagarna, snarare än en förändrad sammansättning av arbetskraften.
En uppluckrad arbetsrätt kan tänkas påverka sjukfrånvaro genom att beteendet hos de anställda eller sammansättningen av arbetskraften förändras. Beteendet kan förändras som en reaktion på att den enskilde arbetstagarens kostnad för sjukfrånvaro ökar, exempelvis genom ökad risk för uppsägning. Detta kan resultera i en rädsla att vara frånvarande. En sammansättningseffekt kan uppstå om arbetsgivaren undantar de två anställda med högst sjukfrånvaro från turordningen, eftersom den genomsnittliga sjukfrånvaron på arbetsstället minskar. Om arbetsgivaren sänker sina krav vid nyanställning och anställer individer med en hög sjukfrånvaro innebär detta också en sammansättningseffekt. En uppluckrad arbetsrätt medför även att rörligheten på arbetsmarknaden ökar. Om det får till följd att de som är missnöjda, och därmed har en relativt hög sjukfrånvaro, byter arbetsplats minskar den genomsnittliga sjukfrånvaron.
För att undersöka sambandet mellan arbetsrätt och sjukfrånvaro utnyttjar studien den förändring som skedde i lagen om anställningsskydd (LAS) år 2001. Lagändringen innebar att arbetsställen med upp till tio anställda kunde undanta två personer från turordningsreglerna (sist-in-först-ut) vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Arbetsställen som inte kom att innefattas av undantaget, dvs med fler än tio anställda, används som kontrollgrupp.
Resultaten visar att undantaget i LAS minskade den genomsnittliga sjukfrånvaron på de arbetsställen som innefattades med cirka13 procent. Under sex år före undantaget i LAS uppvisar kontrollgruppen en liknande genomsnittlig sjukfrånvaroutveckling som den undersökta gruppen. Men under det sjunde året, samma år som undantaget implementerades, minskar sjukfrånvaron i genomsnitt i gruppen som innefattades av undantaget relativt kontrollgruppen. I studien används data som fångar upp såväl kortare som längre sjukfrånvaro. Den skattade effekten på sjukfrånvaron av undantaget visar sig bli mycket större när hänsyn även tas till kortare sjukfrånvaro.
Effekten tycks bero på en förändring av sjukfrånvarobeteendet hos de anställda, snarare än en förändring av arbetskraftens sammansättning. Hur stor del av denna minskning som berodde på en högre ”sjuknärvaro”, dvs arbete trots sjukdom, respektive mindre av ogiltig sjukfrånvaro kan dock inte studien svara på.
