Vilka motiv ligger bakom specifika politiska beslut, och hur påverkar institutioner politikers möjligheter att genomdriva radikala ekonomiska reformer i enlighet med dessa motiv? Den här typen av frågor har länge varit av central betydelse inom den statsvetenskapliga forskningen, och har på senare tid även väckt intresse bland nationalekonomer. Vi tar oss an dessa frågor i ett specifikt, amerikanskt sammanhang. Våra resultat visar att ekonomisk återhämtning var ett betydligt viktigare motiv än långsiktig fattigdomsbekämpning under ”The New Deal”. Resultaten visar även att fördelningen av medel påverkades av politiskt egenintresse.
I USA handlar diskussioner om politiska motiv ofta om ”The New Deal” – dvs. om den enorma ökning av offentliga utgifter (och regleringar) som skedde under Franklin D. Roosevelts två första presidentperioder på 1930-talet. Roosevelt och andra beslutsfattare betonade själva att återhämtning från den stora depressionen och långsiktig fattigdomsbekämpning var de centrala motiven bakom de nya utgiftsprogrammen. Kritiker från både höger och vänster har dock hävdat att politiskt egenintresse låg bakom fördelningen av medel, och att regioner (delstater) som antingen röstat för demokratiska partiet i valet 1932 eller ansågs strategiskt viktiga i kommande val var gynnade på sätt som inte kunde motiveras av återhämtning och fattigdomsbekämpning.
I denna uppsats utvecklas en teoretisk modell av politiskt beslutsfattande på federal nivå i USA. Därefter använder vi modellen för en empirisk undersökning av vad som låg bakom fördelning av offentliga utgifter under Roosevelts första år vid makten.
I den teoretiska modellen antar vi att presidenten bestämmer agendan, dvs. introducerar förslag om nya offentliga utgiftsprogram. Därefter behandlas förslagen i kongressen, först i representanthuset och därefter i senaten. Om både representanthuset och senaten godkänner presidentens föreslagna (regionala) fördelning av medel så antas förslaget i en ny lag. Om en majoritet av ledamöterna i någon kammare inte godtar presidentens förslag sker istället omförhandlingar, och den resulterande fördelningen blir med största sannolikhet en annan än den av presidenten föreslagna. I bägge fallen förutsäger modellen vad den resulterande fördelningen blir, som en funktion av presidentens förslag.
Den här modellen använder vi sedan i en empirisk analys för att undersöka i vilken utsträckning ekonomisk-politiska motiv (återhämtning och fattigdomsbekämpning) respektive politiskt egenintresse låg bakom de program som infördes under första delen av New Deal. Vi använder oss av data från de nio största utgiftsprogrammen som antogs mellan 1933 och 1935. Våra resultat indikerar att ekonomisk-politiska motiv, framför allt återhämtning, var klart viktigast, men att politiskt egenintresse också existerade. Slutsatsen blir därmed att Roosevelt-administrationen i hög utsträckning agerade i enlighet med den officiella framställningen, men att man på marginalen även använde medel för egna politiska syften.