Vid internationell försäljning av varor som är immaterialrättsligt skyddade av exempelvis patent, varumärken eller upphovsrätt har producenten potentiellt intresse att utnyttja skillnader i betalningsvilja mellan olika konsumentgrupper för att öka sina intäkter och sin vinst. Samtidigt bestäms utrymmet för prisdiskriminering av möjligheten till arbitrage mellan marknaderna. Eftersom sådan handel är kostsam och därmed leder till ineffektivitet i distributionen så har producenten ett intresse av att sätta priser som minskar volymerna.
Vi studerar välfärdseffekterna av internationellt arbitrage, eller "parallellimport", i en modell där ett monopolföretag säljer sina produkter genom oberoende distributörer i två olika länder. I modellen har producenten tre grundläggande intressen, dels att förmå de två oberoende distributörerna att sätta optimala konsumentpriser till slutkunderna på marknad A och B, dels att minimera kostnaderna i distributionen. När producenten kan skriva kontrakt med de oberoende distributörerna som ger respektive återförsäljare ett exklusivt territorium och ett icke-linjärt pris i form av ett tvådelat pris – dvs en fast och en rörlig avgift – kan den optimala lösningen uppnås.
Tillverkaren har tre mål (ett optimalt pris på marknad A, ett optimalt pris på marknad B och minimerade kostnader i distributionen) och tre medel (det icke-linjära priset för distributör A, det icke-linjära priset för distributör B och exklusiva territorier) för att uppnå de tre målen, vilket gör det möjligt att uppnå den bästa lösningen.
Om konkurrenslagstiftningen förbjuder tillverkaren att skriva kontrakt som ger distributörerna exklusiva territorier så minskar antalet medel till två medan målen fortfarande är tre. Detta gör att tillverkaren inte kan uppnå det optimala utfallet. I stället använder han de rörliga grossistpriserna för att minska de resurser som förbrukas i den kostsamma handeln mellan marknaderna. Detta problem är som störst för intermediära handelskostnader, vilket ger tillverkaren skäl att höja grossistpriset på exportmarknaden och sänka grossistpriset på importmarknaden. Problemet är att detta ger upphov till ett problem med dubbla marginalpåslag på exportmarknaden, vilket missgynnar konsumenterna på denna marknad.
Ännu mer problematiska blir välfärdseffekterna om konkurrenslagstiftningen, likt Artikel 82 i EG-fördraget, föreskriver att tillverkaren inte får diskriminera en eller flera av sina distributörer om detta försätter dessa i en ofördelaktig konkurrenssituation. Detta eliminerar ytterligare ett medel för tillverkaren och snedvridningen på konsumentmarknaderna kan därmed bli ännu större. Det enda medel producenten har för att minska den kostsamma handeln mellan återförsäljarnas marknader är ett likformigt grossistpris. För att minska volymen av arbitrage höjer tillverkaren detta pris, vilket vid höga handelskostnader ger upphov till ett problem med dubbla marginalpåslag på båda konsumentmarknaderna. Såväl producenten som konsumenterna på båda marknaderna har ett större överskott i en jämvikt med exklusiva territorier. En regel som förbjuder diskriminerande grossistpriser är således Paretodominerad av exklusiva territorer för höga handelskostnader. Vid låga handelskostnader, å andra sidan, leder ett förbud mot prisdiskriminering till att konsumentpriserna pressas samman, vilket kan vara i konsumenternas intresse och kan leda till högre total effektivitet.
Sammanfattningsvis visar analysen att det är olämpligt att ha ett generellt förbud mot prisdiskriminering. Ur effektivitetssynvinkel är det bättre att avgöra om ett monopolföretags beteende skall vara tillåtet utifrån den effekt det har på konsumenternas nytta i jämvikt.
