I början av 1900-talet ägde den rikaste procenten av befolkningen mer än hälften av den totala privata förmögenheten i flertalet västländer. I dag är andelen som ägs av de rikaste runt 20 procent, men utjämningen har upphört och i flera länder, däribland Sverige, ökar nu förmögenhetsskillnaderna. Vi sammanfattar förmögenhetsfördelningens utveckling i ett antal västländer och dess koppling till ländernas ekonomiska utveckling.
Sambandet mellan effektivitet och fördelning är omdiskuterat bland såväl nationalekonomiska forskare som samhällspolitiska debattörer. Vissa menar att en ojämlik förmögenhetsfördelning är problematisk ur ett rättviseperspektiv, inte bara för att den speglar ojämna materiella levnadsvillkor utan också för att den kan påverka enskildas inflytande och makt i samhället. Andra menar istället att en ojämn fördelning är en naturlig del av miljöer med starka incitament för entreprenörskap och arbete och att förmögenhetsbildning utgör en viktig drivkraft för människor. För att kunna uttala sig om relationerna mellan ekonomisk utveckling och förmögenhetsfördelningen krävs långa tidsserier som fångar förändringar i koncentrationen av förmögenhet över perioder av strukturell förändring. Vi presenterar en sammanställning av den senaste forskningen om hur förmögenhetskoncentrationen utvecklats i flera västländer. Vi har även tagit fram helt nya siffror över situationen i Sverige, Danmark och Norge.
Våra resultat visar på ett förvånansvärt entydigt mönster i ländernas utvecklingsmönster. Medan ojämlikheten ökade under 1800-talets industrialisering minskade den desto mera under 1900-talet fram till ungefär 1980. En populär förklaring till detta mönster är att industrialiseringen till en början gjorde att ett fåtal kunde ackumulera stora förmögenheter medan flertalet inte påverkades nämnvärt, varpå ojämlikheten ökade. Efterhand kunde dock allt fler ta del av den nya tekniken och i takt med detta minskade också ojämlikheten igen. Närmare studier av data visar dock att detta inte tycks vara huvudförklaringen till sammanpressningen av förmögenheter under 1900-talet. I stället verkar omvälvande händelser som första och andra världskriget och depressionen på trettiotalet ha lett till stora förmögenhetsförluster för de allra rikaste i flertalet länder. Dessa chocker inträffade precis före eller under en period då kraftigt progressiv beskattning infördes. Detta ledde till att betydligt färre nya stora förmögenheter skapades jämfört med föregående perioder.
Sverige deltog dock inte i något av världskrigen och påverkades inte heller lika kraftigt av depressionen på 1930-talet som många andra länder (Kreuger-kraschen 1932 var dock en kraftig negativ chock för många med stora förmögenheter). Sveriges förmögenhetsutjämning kan därför huvudsakligen förklaras av en gradvis snabbare tillväxt av förmögenheter längre ner i fördelningen som en följd av bl a utbildningsväsendets utbyggnad och egnahemsrörelsen.
De senaste decennierna har den tidigare långa trenden i västvärlden av minskad förmögenhetskoncentration antingen planat ut eller förbytts i en ökning. I USA och England tycks ökningen bero på att en liten andel av befolkningen har mycket höga löner och via dessa också möjligheter att ackumulera stora förmögenheter. I Sverige verkar graden av koncentration pendla beroende på relationen mellan huspriser och aktiepriser. När aktiepriserna stiger ökar även ojämlikheten i förmögenhetsfördelning eftersom aktieägandet är starkt koncentrerat till de rikaste. När i stället huspriserna går upp (relativt aktier) blir fördelningen jämnare då värdet på tillgångar som är relativt jämnt fördelade ökar.
