Konkurrensmyndigheter har till uppgift att bedöma hur företagssammanslagningar påverkar olika intressegrupper. I Sverige och många andra länder förbjuder konkurrensmyndigheter förvärv om de bedöms missgynna konsumenterna. Detta fokus på konsumentintresset kan förmodas bero på att konkurrenspolitikens syfte är att uppnå ett fördelningspolitiskt mål. I denna uppsats visas att skyddet av konsumenternas intressen även kan maximera samhällsekonomins totala välfärd.
Företagssammanslagningar påverkar i allmänhet många samhällsgrupper. Ägare till samgående företag kan förmodas tjäna på sammanslagningar eftersom de annars inte skulle tillåta dem. Hur företagssammanslagningar påverkar andra grupper är däremot mindre klart. Till exempel kan konsumenterna antingen tjäna eller förlora på ett förvärv, beroende på om förvärvet ökar eller minskar konkurrensen på marknaden. Således gynnar inte nödvändigtvis alla företagssammanslagningar samhällsekonomin. Därför har myndigheter som Konkurrensverket i Sverige fått till uppgift att granska och eventuellt förbjuda föreslagna förvärv. Denna uppgift förutsätter naturligtvis att myndigheten identifierar de grupper och intressen som berörs av förvärvet. Om till exempel konsumenter och aktieägare har motsatta intressen måste myndigheten väga dessa mot varandra. Konkurrenspolitiken brukar ange riktlinjer för vilka intressegrupper som ska inkluderas i välfärdsbedömningen och hur motsatta intressen ska vägas emot varandra.
I praktiken ger riktlinjerna en mycket stor vikt åt konsumenternas intressen. I såväl Sverige som i USA och EU uttrycks konsumentskyddet i sin extremaste form: förvärv förbjuds om de förmodas missgynna någon konsumentgrupp. Många ekonomer förhåller sig dock skeptiska till att nyttja konkurrenspolitiken i ett fördelningssyfte. Dels är stora konsumentgrupper rika, dels är förmodligen andra styrmedel såsom skatter och bidrag bättre lämpade till att uppnå fördelningspolitiska mål. Av dessa skäl bör konkurrenspolitiken utformas i syfte att gynna samhällsekonomin i sin helhet. Mer konkret innebär det att samtliga gruppers intressen bör vägas lika; till exempel bör aktieägarnas intressen ges samma vikt som konsumenternas. Därmed maximeras den samhällsekonomiska välfärden som sedan kan omfördelas på önskvärt vis med hjälp av skatter och bidrag.
I praktiken är emellertid bedömningen av förvärv en komplicerad uppgift. Orsaken är att konkurrensmyndigheter har begränsade kunskaper om de exakta förhållanden som råder på olika marknader. Till exempel vet man inte vilka alternativa beslut som företag kan förmodas ta om ett förvärv förbjuds. Företagen kan fortsätta att konkurrera precis som förut men de kan också besluta om alternativa åtgärder. Ett för Sverige relevant exempel var när EU-kommissionen förbjöd Volvos uppköp av Scania; strax därefter köpte Volvo istället Renaults lastbilsdivision.
Analysen i denna uppsats pekar på att förekomsten av alternativ till föreslagna förvärv även kan vara av stor vikt för valet av konkurrenspolitikens målsättning. I synnerhet kan alternativa förvärv vara viktiga. Orsaken är att företag kan förmodas välja det förvärv som bland alla tillåtna förvärv ökar vinsterna mest. Genom att konkurrensmyndigheter kräver att förvärv inte får missgynna konsumenterna minskas antalet tillåtna förvärv. Därmed tvingas företagen att föreslå förvärv som varken missgynnar företagen eller konsumenterna. Då lönsamheten i sådana förvärv oftast drivs av kostnadsbesparingar och mindre av begränsningar i konkurrensen kan också sådana förvärv maximera den samhällsekonomiska välfärden.
