Denna uppsats handlar om sambandet mellan ekonomisk och social utveckling i Kina under den ekonomiska reformperioden 1978-2006. Redan den snabba BNP-tillväxten, nästan 10 procent per år, innebär naturligtvis en stor social framgång, eftersom genomsnittsinkomsten för en stor del av världens fattiga därmed ökat med en faktor av ungefär åtta. Andelen av Kinas befolkning som lever i s.k. ”absolut fattigdom”, vanligen definierad som minde än en dollar per dag, har sjunkit från cirka 50 till ungefär 10 procent av befolkningen. Men samtidigt har tidigare sociala arrangemang, som organiserades och finansierades via arbetsplatserna, brutit ihop i samband med övergången till marknadsekonomi och ett allt större inslag av konkurrens mellan olika företag.
Kinas befolkning skulle få ut ännu mer av den snabba ekonomiska utvecklingen om man övergick till en mindre resurskrävande tillväxtstrategi med ökad tonvikt på investeringar i humankapital (utbildning och hälsovård) i stället för den starka inriktningen på investeringar i realkapital (ungefär 43 procent av BNP). Liknande vinster skulle uppnås vid en bättre hushållning med råvaror, energi och miljötillgångar. Men detta skulle inte automatiskt lösa landets sociala problem. Ett ofta diskuterat problem är att de relativa och absoluta inkomstklyftorna ökat kraftigt sedan mitten av 1980-talet. Ett annat exempel är att en grupp ”insiders” i städerna gynnats i förhållande till både landsbygdsbefolkningen och den s.k. ”flytande befolkningen”, dvs. immigranter i städerna utan permanenta bosättningstillstånd.
Uppsatsen diskuterar tre olika metoder att komma tillrätta med dessa sociala problem, delvis mot bakgrund av motsvarande arrangemang i dagens utvecklade länder. Den första metoden är att vidtaga åtgärder som speciellt förbättrar faktorinkomsterna (dvs. inkomsterna före skatt och transfereringar), och stabiliteten hos dessa, speciellt för lägre inkomsttagare. Två sådana åtgärder diskuteras speciellt, nämligen infrastrukturinvesteringar i fattiga regioner (med potentiellt goda produktionsförutsättningar) och riktade åtgärder som förbättrar utbildning och hälsa hos fattiga befolkningsgrupper oavsett var de bor.
Den andra metoden är att förstärka arrangemangen för inkomstförsäkring och inkomsttillskott via skatte- och transfereringssystem (i huvudsak socialförsäkringar). I uppsatsen diskuteras ett antal alternativ. Den tredje metoden är ökad volym och bättre kvalitet, liksom en jämnare fördelning, av viktiga sociala tjänster (främst utbildning och hälsovård). Det stora problemet här är att den enskilde i dag tvingas betala en stor del av utgifterna själv, ofta kontant, eftersom de offentliga budgetarna står för en begränsad del av sådana utgifter – cirka 40 procent när det gäller sjukvård och cirka 60 procent när det gäller utbildning. Detta har naturligtvis speciellt drabbat den fattiga delen av befolkningen, särskilt de som lever i fattiga kommuner. Det är uppenbart att dessa sociala problem kan lösas bara genom ökad offentlig finansiering av utbildning och hälsovård, kompletterat med ökade transfereringar av finansiella resurser från centrala myndigheter till fattiga kommuner.
