Upplevde människor i de nordiska länderna ett ökat krigshot under slutet av 1939 och början av 1940? Historiker har sedan länge hävdat att så inte var fallet, men nya rön visar på motsatsen.
I den traditionella historieskrivningen om Norden under andra världskriget har historiker länge hävdat att det var få, om ens någon, i de nordiska länderna som i slutet av 1939 trodde att Norden skulle dras in i Europas nya stormaktskrig. Detta är en viktig slutsats eftersom den både förklarar, och urskuldar, de nordiska regeringarnas påtagliga passivitet under hela denna period i att möta hoten från öst och syd.
Den traditionella historieanalysen har brister
Men kan man verkligen lita på historikernas analyser av hur den breda befolkningen upplevde krigshoten? Det är inte säkert. Historiker utgår nästan uteslutande från textbaserade källmaterial i sin forskning medan folkopinioner och allmänt upplevda hotbilder sällan skrivs ned på papper. De blir därmed i princip omöjliga att observera, än mindre tolka, för historikern. Ett annat problem är att politiska och ideologiska strömningar i historikerns egen samtid lätt kan influera hur de historiska förloppen tolkas och beskrivs. Till exempel sägs ofta att ”historien skrivs av segrarna”, och nyare historieforskning har också hävdat att många skildringar av Norden under andra världskriget påverkats tydligt av att de skrivits under perioder av kraftigt politiserande av krigets efterspel.
Det finns emellertid andra sätt att ta reda på hur människor förr upplevde överhängande krigshot. Vi presenterar en ny metod som utgår från att förändringar i avkastningen på statsobligationer, vilka handlades på börsen före och under kriget, återspeglar viktiga politiska händelser som kan kopplas till krigets utveckling. Idén är att krig utgör en extrem påfrestning på ett lands finanser och att detta ökar risken för att landet inte klarar av att sköta sina betalningar i tid. Den ökade lånerisken leder i sin tur till ökade avkastningskrav från de investerare som kan tänka sig låna ut pengar till staten, och detta avspeglas omedelbart i sjunkande börskurser för statsobligationer.
Vi har samlat in obligationspriser från alla de nordiska börserna under åren 1938-1940, dvs perioden strax före och under andra världskrigets utbrott, och utifrån dessa skapat löpande avkastningsserier för vart och ett av de nordiska länderna. Med hjälp av en särskild statistisk teknik mäter vi om och, i så fall, när de största avkastningsförändringarna ägde rum. För varje sådant uppmätt ”strukturellt skift” har vi undersökt om det samtidigt inträffade någon viktig politisk krigsrelaterad händelse. Om vi t ex observerar en kraftig avkastningsökning som inträffar samtidigt som, eller direkt efter, en viktig krigsförebådande händelse, tolkar vi den som att människor upplevde ett ökat krigshot just vid den tidpunkten.
Stora skillnader i hur historiker och marknaden bedömer krigshotet
Före Tysklands anfall den 9 april 1940, kände sig danskar och norrmän påtagligt hotade av krig. Hotet ledde till att obligationspriserna steg i samband med t ex Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 och det sovjetiska anfallet på Finland i slutet av november samma år. Samma tendenser kan även märkas i Sverige och Finland, men i mindre grad. Nordiska historiker kan alltså tidigare ha grovt underskattat hur hotade danskar och norrmän kände sig i samband med världskrigets utbrott, även om det också finns enstaka exempel på historiker vars beskrivningar nästan helt stämmer överens med resultaten från den nya analysmetoden.
