I en IUI-studie utförd av Assar Lindbeck ges en kort beskrivning av välfärdsstatens historiska bakgrund och dess insatser preciseras när det gäller ekonomisk effektivitet, inkomstförsäkring och omfördelning av inkomster. Uppsatsen identifierar också ett antal problem för samtida välfärdssystem – dels sådana som sammanhänger med den allmänna samhällsutvecklingen, dels sådana som skapats av välfärdsstaten själv.
Två huvudkomponenter i samtida välfärdsstater diskuteras: (i) kontantbidrag till hushållen (transfereringar, inklusive socialförsäkringar) och (ii) subventioner eller direkt tillhandahållande av s.k. humantjänster, såsom barnomsorg, förskola, utbildning, hälsovård och åldringsvård. Medan ungefär hälften av de offentliga utgifterna för sociala ändamål består av transfereringar i Västeuropa, är motsvarande siffra ungefär 42 procent i anglosaxiska länder utanför Europa.
Vilken effekt sådana arrangemang har på inkomsttryggheten beror i hög grad på i vilken utsträckning frivilliga inkomstförsäkringar och socialförsäkringar är substitut för varandra. Det visar sig att de är nära substitut i länder där det finns socialförsäkringar, vilket betyder att inkomsttryggheten inte skiljer sig särskilt mycket beroende på socialförsäkringarnas omfattning i varje enskilt land. Graden av substitution är däremot betydligt mindre i länder där en viss typ av socialförsäkring helt saknas. Ett uppenbart exempel är USA, där avsaknaden av landsomfattande offentlig sjukpenningförsäkring, sjukförsäkring och föräldraförsäkring har lett till att det totala försäkringsskyddet på dessa områden är mycket begränsat.
Ett problem för både transfereringar och produktion av humantjänster är att vissa inslag i samhällsutvecklingen tenderar att undergräva möjligheterna att finansiera sådana arrangemang. Exempel är en ogynnsammare demografi, långsammare ökning av produktiviteten i den privata sektorn, ökad arbetslöshet och ökad internationalisering av de nationella ekonomierna. Samtidigt ställs nya krav på sociala arrangemang, såsom barndaghem, förskola, sjukvård och åldringsvård.
Länder som helt skattefinansierar humantjänster löper dessutom stor risk att ständigt behöva höja skatterna för att finansiera tjänsterna. Anledningen är att kostnaderna för sådana arbetsintensiva tjänster undan för undan stiger i förhållande till kostnaderna att producera andra varor och tjänster. Detta gäller oavsett om sådana tjänster tillhandahålles direkt av den offentliga sektorn eller om konsumtion eller produktion av dessa tjänster får allmänna subventioner, oavsett vem som tillhandahåller dem. När ett "skattetak" så småningom nås leder detta till att tillgången på sådana tjänster inte längre kan öka i snabbare takt än (den långsamma) produktivitetsökningen i produktionen av sådana tjänster. Allt detta betyder att välfärdstaten hotas av ständiga finansieringsproblem, vilket gör det osannolikt att dessa arrangemang helt kan skattefinansieras i framtiden.
