I den traditionella svenska ägarmodellen har kontrollen av företagen ofta varit koncentrerad till en eller två ägare. Modellen växte sig stark under 1950- och 1960-talen men institutionella förändringar och en ökad internationalisering har urholkat dess förutsättningar. Istället tonar en mer pluralistisk ägarbild fram där den traditionella svenska ägarmodellen kompletterats med utländskt ägande, ett större inslag av private equity och statliga fonder, samt ägarentreprenörer uppbackade av institutionellt kapital.
Enligt författarna drar utländskt ägande och private equity fördel av en lägre utländsk ägarbeskattning och är relativt sett skattemässigt gynnade i förhållande till svenskt ägande. För att kunna konkurrera med dessa ägarmodeller krävs därför betydande sänkningar av den svenska ägarbeskattningen. Samtidigt pläderar författarna för en beskattning som är mer neutral mellan olika ägarformer. Den svenska skattepolitiken tillsammans med svensk bolagsrätt har traditionellt hållit tillbaka den privata förmögenhetsbildningen och gynnat ett koncentrerat kontrollägande. Detta hävdas i sin tur ha lett till djupgående effekter på de normer som i hög grad styr kapitalägares och entreprenörers beteende.
