I denna studie analyseras vilka förändringar det internationaliserade ägandet har haft, och kan förväntas få, på den svenska modellen för ägande och bolagsstyrning i de större företagen. Detta kan inte förstås utan att först förklara framväxten av en särskild svensk ägar- och kontrollmodell och vilka centrala institutioner som var en förutsättning för dess framväxt och konsolidering. Mot denna bakgrund studeras hur och varför institutionella förändringar i omvärlden och Sverige i kombination med globaliseringen ryckt undan förutsättningarna för modellen och att den därför nu faller sönder i ett flertal modeller.
Med ”den svenska ägarmodellen”, som dominerade på börsen fram till helt nyligen, avses den modell där kontrollen av företagen för det mesta var koncentrerad till en eller två ägare. Ofta, men inte alltid, har dessa ägare varit svenska familjer. Den koncentrerade kontrollen möjliggjordes genom en växande divergens mellan kontrollrättigheter (röstandelar) och utdelningsrättigheter (kapitalandelar) för de dominerande ägarna. Det har också varit vanligt att en familj eller en ägargrupp via investmentbolag och ask-i-ask-ägande haft ett dominerande inflytande i ett flertal företag.
Sverige är nu mitt uppe i en utveckling där den svenska ägarmodellen är på tydlig tillbakagång, för att, i varje fall delvis, ersättas av andra modeller för ägarstyrning. En viktig drivkraft bakom denna utveckling är globaliseringen av ägandet. Inledningsvis noteras att den svenska ägarmodellen är instabil både politiskt och ekonomiskt. Det största politiska hotet mot modellen har varit planerna på att införa löntagarfonder och på senare tid EU-kommissionens strävanden att begränsa möjligheterna att kontrollera företag genom rösträttsdifferentiering. Modellens ekonomiska instabilitet härrör ifrån att den kapitalbas som kontrollen grundade sig på över tiden blev allt mindre. Det senare draget gjorde den svenska kontrollmodellen särskilt sårbar för den allmänna globaliseringen av ägandet av stora företag, den ökande dominansen av pensionsfonder på de internationella börserna och private equity-ägandets snabba expansion.
Den nedgång för den svenska ägarmodellen som kan avläsas i en minskad kontrollandel på börsen innebär en underskattning av modellens tillbakagång. Två av de ägarmodeller som expanderat mest under de senaste åren – utländskt helägande i form av dotterbolag och private equity – innebär att det ägda bolaget förs bort från börsen.
Utvecklingen går mot en mer pluralistisk ägarbild där ett antal olika ägarmodeller kommer att finnas sida vid sida i Sverige:
1. Den traditionella svenska ägarmodellen;
2. Utländskt helägande;
3. Private equity;
4. Spritt ägande;
5. Korporatistiska eller statliga pensionsfonder som kontrollerande ägare;
6. Aktivistisk ägarentreprenör uppbackad av institutionella ägare av olika slag.
Den första och de tre sista av de angivna modellerna är väl användbara i börsnoterade bolag. Den andra och tredje modellen innebär nästan alltid att företagen avnoteras från börsen. Den förändring som vi skisserar innebär därför att en mindre andel av de stora svenska företagen kommer att utsättas för den genomlysning som följer med att vara ett noterat bolag.
Av vår studie framgår tydligt att de svenska regelsystemen i hög grad varit inriktade på att stödja den traditionella svenska ägarmodellen. När denna tappat mark har det uppstått ett ”ägarvacuum” som är på väg att fyllas av dotterbolagsägande från utländska företag och ägande via private equity-bolag. Den snabba tillväxten i just dessa ägarformer torde delvis hänga samman med att de är skattemässigt gynnade i förhållande till andra ägarformer. De kan båda dra fördel av en utländsk ägarbeskattning, som är låg i förhållande till den svenska, och av helt andra möjligheter att på ett skatteeffektivt sätt använda sig av kraftfulla belöningsinstrument till företagsledningarna.
Vill man att ett svenskt ägande framgångsrikt ska kunna konkurrera med de båda angivna ägarmodellerna torde det inte minst krävas betydande sänkningar av den svenska ägarbeskattningen. Denna policyrekommendation kan te sig uppenbar utifrån den gjorda analysen. Samtidigt är det också tydligt att rekommendationen bryter mot den huvudlinje med hög individbeskattning som varit en del av den svenska modellen. Globaliseringen och avregleringen av de finansiella marknaderna har därigenom skapat ett dilemma för den svenska skattelagstiftningen. Den lösning som tillsvidare avtecknar sig är att de svenska riskkapitalisterna får låta sig beskattas i något utländskt skatteparadis och att en betydande andel av ägandet av den svenska storföretagssektorn juridiskt sett hamnar utanför Sverige.
