Sverige har sedan 1980-talet genomfört en rad reformer som fått ekonomin och välfärdsstaten att fungera bättre. Men på vissa områden har resultatet blivit bättre än på andra. I detta kapitel hävdas att pensionsreformen är ett exempel på en reform som lyckats bra för att den bygger på individuell frihet när det gäller pensionsålder. I kontrast till detta är arbetsmarknads ett område där resultatet blivit sämre för att de regler som finns inte harmonierar väl med individuell frihet.
Ett grundläggande skäl till att välfärdsstaten fungerar bäst när den bygger på individuell frihet är att centrala beslutsfattare ofta har sämre information om den enskilde individens situation och preferenser än vad hon själv har. Trygghetssystem som drar nytta decentraliserad kunskap kan bli mer uppskattade av individen och därmed även bli politiskt mer hållbara. Många delar av välfärdsstaten är dock olyckligt utformade, och påminner mer om arbetsmarknadspolitiken än om det reformerade pensionssystemet. En trolig slutsats är att många av välfärdsstatens sociala ingenjörer inte fullt ut har förstått frihetens fördelar.
