Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med kollektivavtal mellan starka partsorganisationer på arbetsmarknaden, brukar ses en central förklaring till att Sverige kunnat kombinera hög levnadsstandard med jämn inkomstfördelning. Här analyserar fyra nationalekonomer hur väl den traditionella modellen förmår hantera de nya utmaningar den står inför.
En minskande facklig organisationsgrad, särskilt på arbetarsidan, innebär att kollektivavtalen allt mer bärs upp av arbetsgivarorganisationerna. Även om de flesta företag har en positiv inställning till kollektivavtalen, verkar de inte se några stora fördelar med dem. Det innebär att kollektivavtalen står på en skakig grund om den fackliga organisationsgraden skulle fortsätta att minska. En annan utmaning är att anpassa kollektivavtalen till en ekonomi som blir mer uppdragsbaserad. Industriavtalet från 1997 etablerade principen att industrins villkor ska bestämma löneökningarna i hela ekonomin. Industrinormeringen bidrog till att bryta det tidigare mönstret med alldeles för höga löneökningar. Men idag är problemet snarare att löneökningarna är för låga. Lönenormeringen gör det också svårare att höja relativlönerna på områden med stor och växande arbetskraftsbrist, främst inom skola, vård och omsorg.
Boken analyserar olika sätt att göra lönebildningen mer flexibel. Det kan betyda mer av sifferlösa avtal (som innebär att lönerna bestäms helt lokalt). Lönenormeringen kan också behöva ta större hänsyn också till andra delar av ekonomin än industrin och tillåta större möjligheter att avtala om relativlöneförändringar. Analysen utmanar den etablerade synen inom partsorganisationerna på hur lönebildningen bör fungera.
