I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet började svenska elever tappa mark i internationella undersökningar. En hätsk debatt uppstod om vad som egentligen var orsaken, och hypoteser har florerat friskt till höger och vänster. Men inga bärande utbildningspolitiska förklaringar har kunnat ledas i bevis.
Den här boken spårar rötterna till den svenska skolans problem via en djupdykning i forskning och modern historia. Den tar oss tillbaka till den gamla skolans födelse i och med den tyska karaktärspedagogikens erövring av världens klassrum från mitten av 1800- talet och framåt, och den analyserar det abrupta slut som andra världskriget innebar för denna pedagogiks ställning i Sverige.
Under andra hälften av 1900-talet slog den progressiva utbildningsfilosofin igenom i vårt land – med fokus på glädje, elevdemokrati och elevledd undervisning – och ersatte de nyhumanistiska ideal som dittills hade präglat skolan. Problemet var bara att den nya pedagogiken inte fungerade som det var tänkt. Forskningen tyder inte på att elever lär sig mer när de har roligt.
Tvärtom pekar mycket på att det finns en målkonflikt mellan glädje och inlärning – och denna »glädjeparadox« har länge ignorerats i pedagogiken och skolpolitiken. Grundproblemet i svensk skola är inte partipolitiskt utan kulturellt. Och för att mota ett sådant problem krävs en bred och djup överenskommelse om skolans grundläggande mål och metoder.
