Med Nicefördraget löstes en del institutionella frågor, men resultatet anses allmänt vara minimalt i förhållande till vad som hade behövts. För första gången sedan vi blev medlemmar 1995 är Sverige under det första halvåret 2001 ordförande i EU. Sverige spelar därmed en viktig roll för att hålla farten upp i det historiska projektet att utvidga unionen österut, den högst prioriterade frågan under det svenska ordförandeskapet.
Östutvidgningen – ett av tre teman i denna bok – ger upphov till många viktiga frågor av såväl politisk, ekonomisk som juridisk karaktär. För närvarande förhandlar ett tiotal länder om medlemskap i EU. I den här boken koncentreras intresset till de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen.
Genom östutvidgningen ställs frågan om unionens institutionella struktur på sin spets, däribland tillämpningen av majoritetsbeslut, som utgör bokens andra tema. Tidigare reformer – nu senast i Nice – kan betraktas som otillräckliga för att garantera ett effektivt beslutsfattande i ett framtida EU med 25-30 medlemsländer. Många har menat att vetorätten därför måste begränsas till att gälla ett absolut minimum av frågor för att undvika blockeringar i beslutsprocessen. Boken tar i detta sammanhang upp frågor rörande demokrati, konstitution, effektivitet, legitimitet och stabiliseringspolitiska konsekvenser.
Med östutvidgningen kan det också ifrågasättas om det är möjligt med ett EU där samtliga medlemsländer deltar i samarbetet i lika stor utsträckning. Kraven på ett differentierat medlemskap kommer att öka i samband med utvidgningen. En grupp medlemsländer kan tillåtas att inom vissa områden gå vidare på egen hand och fördjupa samarbetet, medan andra ställer sig utanför.
Denna problematik diskuteras under den samlande beteckningen flexibel integration och utgör bokens tredje och avslutande tema.
