Europasamarbetet går in i ett nytt årtusende. När kalenderns årssiffror förra gången alla samtidigt slog om, befann vi oss i början av medeltiden. Ytterligare en gång tidigare, vid den västerländska tideräkningens början, fortskred det romerska rikets imperiebygge som bäst.
Europeiska unionen är idag på väg från att ”bara” vara en gemensam marknad till att även bli en valutaunion med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Samtidigt har den under 1990-talet utvidgats med Österrike, Finland och Sverige. Under de närmaste tio åren finns det skäl att räkna med uppemot ett tiotal nya medlemsländer i Baltikum och Centraleuropa. Också utan den förestående utvidgningen reser det fördjupade samgåendet en grundläggande fråga. Kommer EMU och stabilitetspakten att kunna fungera utan en centralisering också av makten över skattebaserna med åtföljande krav på statsbildning och demokratisering? Eller kommer tendensen mot ett Europas förenta stater – trots ländernas beslutsamhet att förhindra en sådan utveckling – att bryta igenom?
Ekonomer, jurister och statsvetare diskuterar här ett antal sakområden mot bakgrund av fördjupningens och utvidgningens problem: regionalisering, opinioner, inkomstskatter, företagsklimat, författningsfrågor, internationellt samarbete, dagligvaror, offentlighetsprincipen och välfärdsstaten. Detta är tredje årgången av Europaperspektiv.
