Svensk stålindustri har sedan slutet av 1940-talet befunnit sig i en nästan oavbruten, snabb utbyggnad. Produktionsvolymen har mellan år 1947 och år 1963 trefaldigats, vilket är mer än i flertalet andra svenska industrigrenar. En del av produktionsökningen har tagits i anspråk av den snabbt växande inhemska stålförbrukningen, men samtidigt har exporten kraftigt ökat.
Under 1950-talet rådde tidvis brist på stål i världen. Avsättningsförhållandena var därför relativt gynnsamma även för den svenska stålindustrin. 1960-talets första hälft karakteriseras av att denna bristsituation då övergick i en överskottssituation. Produktionskapaciteten i världen är i dag så stor att den utan svårighet räcker till för att tillfredsställa efterfrågan även under en högkonjunktur utan att priserna pressas i höjden. Följden har blivit en hårdnande konkurrens, som den svenska stålindustrin fått möta såväl på hemmamarknaden som på export.
Mot denna bakgrund är det naturligt att ställa frågan: Kan svensk stålindustri fortsätta att expandera som hittills under efterkrigsperioden? Kommer den, över huvud taget att kunna överleva den hårda konkurrensen? Det är dessa frågor som denna bok avser att diskutera. Att en sådan diskussion i hög grad påverkas av de just nu aktuella problemen torde vara oundvikligt. Avsikten är emellertid att försöka överblicka en relativt lång period framåt. För de närmaste fem åren fram till år 1970 finns därvid prognosmaterial för andra branscher och andra länder att stödja sig på. Det försök som därutöver görs att säga något om utvecklingen under hela 1970-talet är givetvis baserat på ett mycket osäkert underlag.
