Under 2024 har inte minst diskussionen om Sverige och Europas bristande konkurrenskraft och tillväxt tagit fart. Hur ser du på läget?
Jag tycker det är intressant att studera de fundamentala målkonflikter som kännetecknar vårt samhälle. Konkurrenskraft mot klimatanpassning. Effektiva skattesystem mot jämlikhet. Dynamik i ekonomin mot ett reglerat och trygghetsknarkande samhälle. Spets mot bredd.
Det är bara några exempel. Europa har gjort sina val. USA har gjort andra val. Det är en av förklaringarna till att det ekonomiska gapet däremellan har ökat. Priset i USA har varit stora inkomstskillnader, i Europa lägre tillväxttakt och grad av dynamik.
Hur ska svenska politiker förhålla sig till det?
Häromåret väcktes tanken om att vi borde ha en ny Lindbeck-kommission. Sedan tillsatte ju regeringen en minivariant med produktivitetskommissionen, som bland annat IFN:s Lars Persson är med i. Det är bra, men det räcker inte. Sverige är i ett läge som påminner om situationen på 1990-talet när Assar Lindbeck tillfrågades.
Vad kan IFN:s roll vara i detta?
Oavsett om det blir en ny Lindbeck-kommission eller inte så kan IFN – som samlar några av landets bästa forskare – bidra till pedagogiken kring de val som jag beskrev. Vi kan ge politikerna mer råg i ryggen att prata med sina väljare om målkonflikterna.
IFN får i dag så många uppdrag från andra forskningsinstitutioner, Regeringskansliet, politiska partier, EU-kommissionen och så vidare. Vi har bra relationer oavsett färg i regeringen. Det är ett tecken på att vi lyckas hålla vår vetenskapliga integritet, även när vi ger oss in på områden som har politiska implikationer.
Assar Lindbeck var ju länge knuten till IUI (som IFN hette då). Det är kanske ingen slump att politiken vände sig till IFN då och att den gör det i dag. IFN har knutit till sig så många spännande forskare som syns i debatten.
Ja, forskning som inte leder någon vart är meningslös. Vi ska inte vara rädda för att komma med förslag, som när IFN:s Daniel Waldenström och Jacob Lundberg i november på DN Debatt presenterade en fullt finansierad lösning på slopad statlig inkomstskatt.
Ja, där kombinerades ju skarp forskning och innovativa idéer.
Det där är IFN bra på.
Hur ska IFN vara relevant i ett Sverige där utmaningarna i dag är annorlunda än de var på till exempel Lindbecks 1990-tal?
Det är en styrka att vi är ett nationalekonomiskt forskningsinstitut. Men vi har gränssnitt även mot andra områden. Här har forskats om sociala trygghetssystem, elmarknaden, skolan med mera. Ta skolan till exempel. Avvägningen mellan kunskapsinhämtning och jämlikhetsideal där är just en sådan målkonflikt som jag beskrev inledningsvis. Den är avgörande, till exempel för konkurrenskraften, men politikerna lyckas inte kommunicera med väljarna om den.
Hur skulle IFN kunna hjälpa politikerna?
Det är ofta i kommunikationen det går fel. Politikerna är inte beredda att prata om målkonflikterna. De tillämpar julaftonssyndromet i stället, alltså att i valet mellan dem väljer de båda. Och då blir det ingenting eller väldigt dåligt. Politikerna måste visa vad konsekvenserna blir av valen och sedan göra dem, och det kan IFN bistå dem med.
Det här är en fantastisk miljö för den här typen av diskussioner. Det finns en bredd i forskningsområdena och i den akademiska kunskapen, kopplat till detta den trovärdighet vi har. Då kan IFN hjälpa beslutsfattare att fatta kloka policybeslut. Det gäller i det politiska systemet, men även i företag.
Här tangerar du en fördom som en del kanske har om IFN, huruvida ni inte egentligen är lobbyister snarare än forskare. Hur ser du på det?
Jag har under min ordförandetid sett IFN som agent för medborgarna. Vår forskning ska vara relevant från ett näringslivsperspektiv, men vi ska hela tiden vara medvetna om vad konsekvenserna av våra förslag blir för det omkringliggande samhället. Det är väldigt få frågor där jag ser ett motsatsförhållande mellan näringslivets och medborgarnas välbefinnande.
Erik Zsiga har intervjuat Staffan Bohman.