Se seminariet:
– Pensionssystemet fungerar som ett kontrakt mellan generationerna. Införandet av ATP-systemet gjorde att årskullarna 1896–1937 fick upp till 13 procent högre livsinkomst. Förlorarna är alla senare generationer, menade Jacob Lundberg, forskare hos IFN och ansvarig forskare för policyseminariet.
Seminariet inleddes med några ord från Daniel Waldenström, programchef för forskningsprogrammet Skatter och samhälle. Därefter presenterade Jacob Lundberg studien ”Vinnare och förlorare i det svenska pensionssystemet”, om hur det svenska inkomstgrundade pensionssystemet (ATP och inkomstpension) påverkar fördelningen av inkomster mellan generationer.
Jacob Lundberg inledde sin presentation med en historisk återblick till införandet av ATP-systemet 1960. – Pensionssystem kan delas in som antingen fonderade eller ofonderade system. Ett ofonderat system, som ATP, kan liknas vid ett kedjebrev. Konstruktionen av ATP-systemet gjorde att den första pensionsgenerationen fick förmåner som vida översteg deras inbetalningar. Låga avgifter i systemets uppstartsfas kombinerades med generösa pensionsutbetalningar, vilket ledde till mycket hög avkastning på individnivå, flera tiotals procent. Den hållbara avkastningen i ett inkomstbaserat system bör spegla inkomsttillväxten i samhället – historiskt sett ungefär 1,5 procent. Jacob menade att ATP-reformen har lett till en livsinkomstbonus på 13 procent, motsvarande cirka 700 000 kronor i dagens penningvärde.
– Detta har skapat en arvsynd som vi lever med i dag. Denna överföring har finansierats av senare generationer, som i stället får en lägre avkastning på sina pensionsavgifter. För dagens unga innebär pensionssystemet lägre avkastning än vad privat sparande hade gett: cirka 70 procent av pensionsavgiften fungerar som en skatt som finansierar tidigare generationers pensioner. Totalt uppskattas generationsöverföringen, uttryckt som dagens nuvärde, till 15 200 miljarder kronor – i storleksordning med den norska oljefonden.
– Sedan 1990-talets reform har pensionssystemet fått en mer stabil och hållbar struktur. Genom AP-fonderna är dagens pensionssystem fonderat till ungefär en tredjedel. I ett fonderat system investeras pensionsavgifterna i finansiella tillgångar och går slutligen till den egna pensionen. Det nya systemet har hindrat ytterligare obalanser mellan generationer, bland annat genom att avkastningen på inkomstpensionen är i linje med reallöneökningarna. Framöver finns även möjligheten att dela ut överskottet i pensionssystemet genom en så kallad ”gas”, vilket skulle kunna minska bördan något för framtida generationer.
Efter Jacobs presentation kommenterade Anna Tenje, äldre- och socialförsäkringsminister, forskningen. Anna Tenje betonade vikten av att ta lärdom av konsekvenserna från ATP-systemet eftersom generationsrättvisa är avgörande för tilliten till systemet. – Sveriges breda politiska enighet kring pensionssystemets grundprinciper – som livsinkomstprincipen och respektavståndet – bidrar med stabilitet över tid. Samtidigt ses systemets fonderade del som en styrka jämfört med många andra länder, där systemen pressas av åldrande befolkningar och höga statsskulder. Anna Tenje poängterade även att livsinkomstprincipen är avgörande för att individer ska känna att deras arbetsliv är värdefullt för deras framtida pension.
– Dock finns det ett överskott i systemet, cirka 1 300 miljarder kronor, och det krävs nu eftertänksamma beslut om hur dessa medel ska användas på ett ansvarsfullt sätt, menade socialförsäkringsministern. Hon lyfte samtidigt kommande utmaningar som ökande livslängd, jämställda pensioner och frågan om framtida avgiftsnivåer.
Efter Anna Tenjes kommentarer följde ett panelsamtal modererat av Daniel Waldenström. Deltagare var, förutom Jacob Lundberg och Anna Tenje, Eva Erlandsson, senior ekonom på Svensk Försäkring, och Göran Arrius, ordförande för SACO. Huvudfokus under samtalet låg på pensionssystemets hållbarhet, generationsrättvisa och frågan om huruvida pensionsavgiften bör höjas.
– Dagens pensionssystem är hållbart ur ett aktuariellt perspektiv, men att många – särskilt kvinnor – inte får tillräcklig avkastning från den allmänna pensionen, menade Göran Arrius. Han belyste att det ska löna sig att arbeta, och förespråkade därav en höjd pensionsavgift. Eva Erlandsson uppmärksammade i stället att ett förlängt arbetsliv har större påverkan på pensionerna än en höjd avgift, och uttryckte skepsis till en höjning. Höjda pensionsavgifter kan även leda till nya retroaktiva överföringar till äldre generationer – något som skulle underminera genrationsrättvisan som reformen syftade till att återställa, betonade Jacob Lundberg. Anna Tenje framhöll att det viktigaste för pensionsnivåerna är att fler arbetar mer och längre, och därmed bör livsinkomsten verka som en bestämmande faktor. En eventuell avgiftshöjning kommer att behöva bekostas, oavsett om det är från löntagare, arbetsgivare eller budgetens reformutrymme. Därav krävs noggranna avvägningar.
Diskussionen avslutades med att konstatera att paneldeltagarna var eniga om att 1990-talets pensionsreform varit framgångsrik. Alla såg det svenska pensionssystemet som stabilt och unikt, men flera efterlyste fortsatt öppenhet för förbättringar. Allt som allt gav seminariet en fördjupad förståelse för pensionssystemets utmaningar och möjligheter, där både historiska lärdomar och framtida reformbehov stod i centrum.
IFN:s pensionsforskning finansieras av Johan och Jakob Söderbergs stiftelse.