Daniel Waldenström sade att när det gäller finanspolitiken behöver man se "både till kakans fördelning och kakans storlek" och att "inkomster kommer alltid före skatter och fördelning". Därefter konstaterade han att skatter har stor påverkan på inkomstutjämningen, de omfördelar och finansierar utjämnande offentliga välfärdstjänster, men hämmar samtidigt drivkrafter för arbete, utbildning och entreprenörskap.
Under rubriken "Är Sverige ett ojämlikt land?" noterade Daniel Waldenström att reallönerna har vuxit kraftigt i 25 år. Han framhöll att Sverige har högst arbetslöshet i norra Europa, vilket "inte helt rimmar med" påståenden om att vi har en urstark arbetsmarknad, "det finns en ovilja att se detta".
"Vi har alla fått det bättre, väldigt mycket bättre till och med… Vi har fått väldigt mycket mer köpkraft", sade han och tillade att reallönerna ökade mycket mindre på 1970-talet.
Oavsett mått är Sverige ett av världens jämlikaste länder, där inkomstskillnaderna (i disponibel inkomst) är bland de lägsta. Sverige är även ett av världens jämlikaste länder sett till andra dimensioner, som mellan generationer, hälsa och välfärdstjänster.
När det gäller frågan om vad inflation och penningpolitik innebär för inkomstfördelningen hänvisade Daniel Waldenström till en studie gjord i Danmark och en i Sverige som fokuserat på vad som händer med inkomstfördelningen vid en räntesänkning. Båda studierna visade att en expansiv penningpolitik, med lägre styrräntor, ökar inkomstskillnaderna, medan högre räntor har en dämpande effekt på inkomstspridningen.
En förklaring är att kapitalinkomster ökar kraftigt när räntorna är låga, medan lönerna inte alls hänger med, vilket leder till ökad inkomstspridning. Samtidigt gynnas skuldräntor, för exempelvis bostäder, mycket av en räntesänkning.