I rapporten förklaras att klyftorna mellan utanförskapsområdena och det övriga Sverige har vidgats något sedan 2006. Ökade klyftor är en delförklaring till att antalet utanförskapsområden fortsatte att växa trots att förvärvsfrekvensen för Sverige som helhet faktiskt ökat med 0,4 procentenheter sedan 2006. Andelen i arbete i Sverige som helhet ökade något, men utvecklingen var sämre för boende i utanförskapsområdena.
En positiv utveckling är att andelen familjer som får försörjningsstöd i utanförskapsområdena har sjunkit från 17,8 procent år 2006 till 16,4 procent år 2012. I övriga Sverige har andelen sjunkit marginellt från 3,5 till 3,4 procent.
Det står klart att Folkpartiet och övriga Allianspartier inte har lyckats reducera antalet utanförskapsområden, skriver Tino Sanandaji och fortsätter: Ökningen av utanförskapsområdena har dock varit långsammare under alliansstyret – fem per år - än under Göran Perssons sista mandatperiod – sju per år vilket är värt att notera med tanke på den svagare konjunkturen under alliansperioden. Det är möjligt att arbetslinjens politik har dämpat utanförskapsområdenas ökning.