Johan Wennström utgår från en brevväxling mellan SvD:s ledarskribent och dramatikern och skribenten Stina Oscarsson och om frågan om tvångsvård. I vissa fall, skulle en ny typ av psykiatrisk vård behövas, med möjligheter att ta hand om människor som själva nekar vård men som är i behov av det:
"Även ”förvaring”, vilket är hur Oscarson beskriver sin egen tid i den psykiatriska tvångsvården, kan för vissa faktiskt vara en form av hjälp. Vi borde nog vara öppnare med att det finns gränser för vad psykiatrin kan åstadkomma när det gäller att bota psykiska sjukdomar, och inom ramen för en utvidgad psykiatrisk tvångsvård skapa nya slutenvårdsinstitutioner som kan överta och uppfylla det mänskliga ansvar som kvarstår när den rent medicinska förmågan är uttömd.
Jag föreställer mig platser utan de gamla mentalsjukhusens såväl medicinska som humanitära brister, närmast drivna av den kristna medkänsla som Maria Ludvigsson visar Stina Oscarson i deras brevväxling, där människor med så nedsatt mental och social funktionsduglighet att man inte klarar av att leva ett självständigt liv kan ges en säng och mat och få uppleva både omtanke och ordning. Där man ska vilja vara kvar, även om man måste.
Varför inte i detta sammanhang återerövra det så kontaminerade begreppet asylum, det vill säga fristad?"