I en ekonomiskt allt mer integrerad värld kommer protektionistiska tendenser i omvärlden få stor inverkan på den inhemska ekonomin. Efterkrigstiden präglas av stora framgångar när det gäller att minska tullar och andra handelshinder på industrivaror. Andra sektorer präglas fortfarande av handelshinder. Framväxten av Kina med en relativt interventionistisk industripolitik har också inneburit en påfrestning på det internationella handelssystemet.
Det har också blivit allt mer uppenbart att inhemska regleringar kan användas för att skydda inhemsk industri på utländska företags bekostnad. Internationella handelsavtal syftar främst till att förhindra att länder använder gränshinder, som tullar och importkvoter, i protektionistiskt syfte. Det räcker dock inte att enbart överenskomma om sådana politikinstrument, eftersom även inhemska instrument som t ex skatter och regleringar kan användas protektionistiskt. Alla handelsavtal innehåller därför även restriktioner för vad länder kan göra unilateralt med inhemska instrument.
Den centrala klausulen i detta avseende är ”nationell behandling” (eng. national treatment) som kräver att en importerad vara inte behandlas sämre i något avseende än snarlika inhemskt producerade varor. Denna princip gäller för nästan alla typer av offentliga beslut, vare sig det handlar om miljöregleringar, skatter, säkerhetsbestämmelser, etc. Den konkreta utformningen och tolkningen av principen om nationell behandling kompliceras av att de inhemska instrumenten oftast används för mer legitima syften än protektionism. Det gäller därför att den utformas så att den tillåter sådana åtgärder, samtidigt som den hindrar protektionistiskt beteende.