Sverige har under det senaste halvseklet genomgått stora förändringar. Makroekonomiska reformer kombinerade med mikroekonomiska reformer har gjort att motståndskraften mot stora ekonomiska chocker har ökat. Efter reformerna växte ett dynamiskt näringsliv fram där flera olika slags företag, många med en stark omställningsförmåga, och anställda med en mångfald av kompetenser, skapade en stark jobb- och produktivitetstillväxt.
Med en metafor kan man säga att Sverige gick från en ”skyddsnätsekonomi” till en ”studsmatteekonomi”. När etablerade företag faller i samband med kriser i sådan ekonomi, är nya företag med ny teknik och hållbara affärsidéer redo att ta vid och ekonomin kan snabbt återhämta sig. De etablerade företagen ställer snabbt om och förstärker kraften i återhämtningen. Olika typer av företag och anställda med olika kompetenser fyller olika roller i olika faser i konjunkturen.
Vad innebär en hållbar strukturomvandling?
Forskning om strukturomvandlingarnas betydelse för den ekonomiska utvecklingen har varit en central del i IFN:s forskning under de senaste decennierna. En strukturomvandling innebär att ekonomin förändras på grund av samhällsutvecklingen. Resurser flyttas från en del av ekonomin till en annan. Nya teknologier börjar användas, nya produkter och tjänster efterfrågas, naturresurser blir knappa: sådana förändringar gör att företagen måste ställa om anställda måste utveckla nya kompetenser.
Under senare år har vi genomgått en digitaliseringsdriven strukturomvandling som påskyndats av coronapandemin, en process som också IFN bedrivit forskning om. Samtidigt har IFN-forskare också börjat intressera sig för den hållbara strukturomvandlingen som vi just nu är inledningsfasen av. En hållbar strukturomvandling måste säkerställa att naturresurser används på ett mer balanserat och att naturens eko-system hålls i balans. Inte minst krävs en omställning där koldioxidutsläppen snabbt minskas och där nya teknologier och affärsmodeller utvecklas som minskar dessa koldioxidutsläpp.
Från negativa effekter på sysselsättningen till studsmatteekonomi: Svenska ekonomiska kriser under de senaste tre decennierna
Sverige har vid återkommande tillfällen drabbats av ekonomiska kriser. Framförallt två krisperioder är framträdande: 1990-talskrisen och finanskrisen. 1990-talskrisen uppvisade den största negativa effekten på sysselsättningen – både vad gäller långvarighet och minskning under enskilda år. Under åren 1991–93 försvann nästan 300 000 jobb.
Finanskrisen gav en kraftig sysselsättningsminskning under en kortare period med en kraftig minskning år 2009, men uppvisade därefter en snabb återhämtning efter den akuta krisfasen.
Näringslivet utsattes för ytterligare tre negativa chocker efter 1990-talet som varit mindre kraftiga: Asien-krisen, IT-krisen och Eurokrisen. Under dessa perioder mattades sysselsättningsökningen av, och det är bara under något enskilt år som vi ser en marginell minskning av sysselsättningen. En del av förklaringen till varför Sverige fick mindre negativa effekter av Eurokrisen ligger i de reformer som genomfördes under 1990-talet, bland annat införandet av en flytande växelkurs och en självständig centralbank som kunde sänka räntan för att understödja ekonomin.
Reformerna var emellertid inte bara makroekonomiska. Stora avregleringar skedde på olika produktmarknader, utländska direktinvesteringar underlättades, förändringar i skattesystemet gjordes för att underlätta företagande, och delar av arbetsmarknaden reformerades. Reformerna bidrog till att skapa ett näringsliv som blev bättre rustat för att möta kriser.