Rapporten är skriven för Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps).
Europeiska kommissionen har nyligen lanserat ett förslag om gemensam EU-reglering av minimilöner. De övergripande målen är att skydda lågavlönade och minska fattigdomen, och samtidigt upprätthålla sysselsättningsmöjligheterna.
Det finns dock inga tecken på en utveckling mot allt lägre minimilönenivåer inom unionen. Snarare pekar utvecklingen på att nivåerna i de nya medlemsstaterna närmar sig nivåerna i de gamla. Visserligen bidrar minimilöner till att minska löneskillnaderna, men någon kraftig ökning av andelen lågavlönade överlag i EU kan inte påvisas. Forskningen på området ger inte heller stöd för att minimilöner är ett effektivt instrument för fattigdomsbekämpning, eftersom de mest utsatta ofta saknar arbete och många med minimilön inte lever i fattiga hushåll.
Sysselsättningseffekterna av minimilöner är vidare mycket olika inom unionen och avgörs av nationella förhållanden. De enskilda medlemsstaterna har därför ett informationsöverläge gentemot EU. Risken finns också att en gemensam reglering används för protektionistiska syften – vissa medlemsstater kan driva frågan som ett sätt att minska lönekostnadskonkurrensen från särskilt de nya medlemsstaterna i Östeuropa.
Sammantaget talar dessa förhållanden mot en övernationell reglering av minimilöner. Systematisk information om minimilöner i samtliga medlemsstater kan dock öka förståelsen för hur väl olika system fungerar inom EU. När det gäller informationsutbyte har därför både kommissionen och medlemsstaterna en viktig funktion att fylla.
