Inget begrepp har betytt mer i den svenska politiska diskussionen de senaste tio åren än ”utanförskapet”. Under decenniet dessförinnan var det ”vård-skola-omsorg” som stod i centrum i flera valrörelser. En tillräckligt stor andel av väljarna kunde skrämmas från att rösta borgerligt med argumentet att ”borgarna skulle rasera välfärden” om de kom till makten.
Utanförskapet blev den murbräcka som bröt både den socialdemokratiska makthegemonin och banade vägen för de nya moderaterna under ledning av radarparet Reinfeldt–Borg. Detta hade knappast lyckats om det inte funnits substans bakom begreppet. Det gick att med statistik visa att utanförskapet omfattade, lågt räknat, nästan en miljon människor och med en bredare definition kunde man landa på över en och en halv miljon.
Vintern 2013–2014 ser det ut som om även höstens val kommer att kretsa kring sysselsättning och utanförskap. Den sida som uppfattas ha den mest trovärdiga jobbpolitiken kommer sannolikt att vinna. Men hur ser det ut om 20 år? Kommer valet 2034 också att handla om jobb och utanförskap? Eller är frågan då löst genom att en inverterad befolkningspyramid gjort bristen på arbetskraft till det mest akuta problemet?
