Att statliga myndigheter säljer varor och tjänster på konkurrensutsatta marknader är vanligt förekommande enligt Statskontorets kartläggningar. I många fall bedrivs näringsverksamheten utan stöd i lagar, instruktioner och regleringsbrev. Samtidigt har snedvridande konkurrens från offentlig verksamhet, inte minst i form av underprissättning, återkommande varit ett av de vanligaste klagomålen till Konkurrensverket. Den här rapporten behandlar en föreslagen förbudsregel för statliga myndigheter att bedriva näringsverksamhet på konkurrensutsatta marknader och speciellt kriterier för undantag från en sådan regel.
En genomgång av skillnader mellan myndigheter och privata företag tyder på att myndigheter har både möjligheter och motiv att snedvrida konkurrensen. Jämfört med privata företag är offentliga aktörer förmodligen mer benägna att sänka sina priser på ett för konkurrenterna skadligt sätt. Problemet kan gå så långt som till att privata företag inte vågar sig in på en marknad där en statlig myndighet är verksam. Om myndigheter använder prissättning och tillståndsgivning till att angripa konkurrerande företag fungerar marknaden sämre genom att lönsamma affärer inte kommer till stånd.
Myndigheters näringsverksamhet kan även ha negativa konsekvenser som slår tillbaka på dem själva. Det finns risk för att näringsverksamheten tränger ut myndighetsutövningen. Att fördela personalens tid mellan två så olika aktiviteter är svårt, speciellt när näringsverksamhet förstärker myndighetens budget och är enklare att mäta resultatet av. Näringsverksamhet riskerar också att stöta bort eller demoralisera personer som vill arbeta på en viss myndighet av ideella skäl. Ett förbud mot näringsverksamhet i myndighetsform på konkurrensutsatta marknader kan därmed ge dubbel avkastning genom att vässa effektiviteten både på marknader och hos myndigheter.
Å andra sidan kan myndigheters näringsverksamhet under vissa omständigheter vara samhällsekonomiskt effektiv. Av de argument som tidigare utredningar har lyft fram utgör samproduktionsfördelar det starkaste skälet för att, i begränsad omfattning, tillåta sådan verksamhet. Däremot bör tillfälliga överskott, särskild och unik kompetens, samt personalens kompetensutveckling i princip inte kunna anföras som undantagskriterier.
Eftersom de negativa konsekvenserna av näringsverksamhet är störst vid rollkonflikter bör en myndighet under inga omständigheter tillåtas att bedriva näringsverksamhet på marknader där den själv beviljar tillstånd eller bedriver tillsyn. I andra fall bör rätten att bevilja undantag ligga hos en utomstående aktör som ger tydliga motiveringar och regelbundet omprövar undantagen.
