I början av 1970-talet bröts sambanden mellan den enskildes insatser och ersättning på en rad områden i Sverige. Det personliga ansvaret kom alltmer att uttunnas genom att skulden för missförhållanden och misskötsel försköts från den enskilde till samhället. Från att Sverige i mitten av 1960-talet varit en mycket väl fungerande egalitär meritokrati (åtminstone för den manliga halvan av befolkningen) hade 10 år senare ett antal politiska reformer genomförts. I mångt och mycket vände dessa upp och ner på hela incitamentsstrukturen.
Uppbyggnaden av välfärdsstaten/folkhemmet skedde i hög grad på reciprocitetens grund, vilket elegant ibland sammanfattas i devisen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Denna princip övergavs så småningom alltmer i takt med att politiken i ökande grad kom att definiera den enskildes förmåner som rättigheter utan eller med endast små krav på motprestation.
Till detta kom ett antal teknologiska och strukturella förändringar som ställde krav på förändringar i den svenska (och nordiska) välfärdsmodellen. Den kanske viktigaste av dessa var den marknadsekonomiska renässansen och den individuelle entreprenörens återkomst. Denna process inleddes i slutet av 1970-talet i de ledande industriländerna.
Den offentliga sektorn har också åtagit sig att stå för produktion och skattefinansiering av just de tjänster – välfärdstjänsterna – som möter den snabbast ökande efterfrågan och som har den mest oförmånliga kostnadsutvecklingen. Den mycket höga skatten på arbete försvårar också arbetsspecialiseringen och övergången till ett modern tjänstesamhälle. Många viktiga tjänster blir för dyra att utföra yrkesmässigt, vilket också minskar den reguljära sysselsättningen och förhindrar en ökad inriktning av den privata konsumtionen mot lokalt producerade tjänster.
Vi kan i dag inte heller längre tala om någon nordisk välfärdsmodell utan de nordiska länderna rör sig sedan ett femtontal år tillbaka i olika riktningar.
I Sveriges fall har utvecklingen blivit synnerligen särpräglad genom att globaliseringen gjort de stora industriföretagen och producenterna av industrinära tjänster till stora vinnare. Detta har medfört en hög BNP-tillväxt och en snabb ökning av skatteintäkterna sedan mitten av 1990-talet. Däremot har sysselsättningstillväxten varit svag och viktiga delar av ekonomin, som byggsektorn, polisen och vård- och utbildningssektorerna, har haft en svag utveckling, vilket gjort att Sverige i flera avseenden uppvisar tecken på att utvecklas mot en dual ekonomi.
