Lars Calmfors har verkat i fem decennier som forskare i nationalekonomi, samhällsdebattör och rådgivare till olika regeringar. Under dessa år har Sverige mött olika ekonomiska problem: inflation och kostnadskriser på 1970- och 1980-talen, massarbetslöshet och skenande statsskuld under 1990-talskrisen, recession i samband med den globala finanskrisen 2008–09, bristande integration av utrikes födda och senast coronakrisen.
Här ger Calmfors sin personliga skildring av hur samspelet mellan ekonomer och politiker fungerat. Det handlar om penning-och finanspolitiken, sysselsättningen och varför Sverige inte gick med i EMU. En central fråga – som blivit särskilt aktuell under coronapandemin – är vilken roll forskare bör spela i samhällsdebatten.
Calmfors skildrar ekonomernas tänkande men ger också anekdotiska ögonblicksbilder av mellanhavanden med politiker som Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin, Bengt Westerberg, Anne Wibble, Göran Persson, Erik Åsbrink, Gudrun Schyman, Jonas Sjöstedt, Anders Borg och Magdalena Andersson. Ibland har relationerna fungerat väl, ibland har de varit konfliktfyllda.