På jakt efter en fungerande stabiliseringspolitik

Stabiliseringspolitiken i Sverige efter andra världskriget har genomgått flera olika faser. På så sätt har Sverige fungerat som ett slags stabiliseringspolitiskt laboratorium. En första fas karakteriserades av en serie försök att med hjälp av en starkt diskretionär finanspolitik förena låg arbetslöshet med måttlig inflation. Efter ett kvartssekel med stigande inflation och, från mitten av 1970-talet, försämrade statsfinanser, övergick politikerna under 1990-talet till en utpräglat regelstyrd penning- och finanspolitik. Men efter initiala framgångar uppstod nya problem bland annat i form av hög arbetslöshet och spänningar mellan traditionell penningpolitik och önskemål om stabila tillgångsmarknader. Den här uppsatsen handlar om erfarenheter från dessa olika faser av svensk stabiliseringspolitik efter andra världskriget.