Efterkrigstidens elevcentrerade skola var till stor del ett svar på vad man i Sverige trodde var ett lydnadsorienterat tyskt utbildningssystem. Vi visar att den nazistiska skolan i själva verket präglades av anarki snarare än överdriven lärarauktoritet. På grund av svenska missförstånd kastades den lärarledda undervisningen överbord.
Den moderna svenska skolan skapades på 1860-talet. Inspirationen kom från den tyska så kallade nyhumanistiska tanketraditionen, vars ledande namn ansåg att vägen till mänsklig blomstring gick genom förvärvandet av ämneskunskaper under sakkunniga lärares ledning.
Fram till krigsslutet 1945 rådde politisk enighet i Sverige om dessa pedagogiska principer, men i efterbörden av nazismens fasor kom den svenska skolan att förändras på djupet.
Den auktoritära slöjan
Utmärkande för nazismen var dess försåtliga dubbelhet: utåt framställde rörelsen sig själv som auktoritär, men dess verkliga agenda hade ofta starkt anarkistiska drag. Detta var inte minst fallet på skolans område. Officiellt förespråkade nazisterna att läraren skulle vara en oemotsagd auktoritet i klassrummet. I praktiken innebar maktövertagandet 1933 att Hitlerjugends medlemmar fick fria händer att sabotera undervisningen och göra uppror mot sina lärare. ”Ungdomen skall ledas av ungdomar”, löd slagorden. Till följd av revolten ställdes Tyskland inför en akut lärar- och kunskapskris.
Svenska lärdomar
Genom rapporter i svenska lärartidningar och översatta böcker blev bilden av den nazityska skolan i Sverige paradoxalt nog att eleverna blint lydde sina lärare. Detta skapade oro i ljuset av Förintelsen. Hade inte svensk skola inspirerats av samma tyska pedagogik som nazisterna använde, om än i en extrem tappning? Därför, och i syfte att fostra ”demokratiska” medborgare i skolan, pläderade ledande svenska politiker och intellektuella efter kriget för att den lärarledda undervisningen skulle ersättas av nya och elevcentrerade utbildningsformer.
Med tiden förverkligades också dessa idéer. Eleverna fick långtgående rättigheter och ett inflytande över undervisningen som gick ut över lärarnas auktoritet. Sannolikt bidrog denna utveckling till det svenska kunskapstappet i skolan efter 1990-talets slut. Studien visar ytterst att efterkrigstidens svenska skola oavsiktligt kom att få vissa olyckliga gemensamma drag med nazismens verkliga skolpolitik.
IFN Working Paper nr 1338, ”The Fatal Conceit: Swedish Education after Nazism”, är författat av Gabriel Heller-Sahlgren, IFN och London School of Economics, och Johan Wennström, IFN. Vill du veta mer? Kontakta Johan Wennström, johan.wennstrom@ifn.se
