Före 1992 fanns friskolor i Sverige endast med särskilt tillstånd från regeringen. Mindre än 1 procent av landets elever gick i icke-offentliga skolor. Med friskolereformen 1992 ändrades förutsättningarna radikalt. Nu har varje skola som godkänts av Skolverket rätt att få bidrag från den kommun där den verkar. Vi har gått från ett praktiskt taget centralstyrt system till en öppenhet som ,är unik. Valmöjligheterna för landets elever har mångfaldigats och andelen friskoleelever har ökat kraftigt. Den snabba utvecklingen har satt igång en debatt mellan kritiker och förespråkare av friskolan. Friskolekritikerna menar att skolans kris är en följd av att kommunerna tvingas betalas ut pengar till nya grundskolor och gymnasier som drivs i privat regi. Friskoleförespråkarna menar att den offentliga skolan gynnas av konkurrensen.
Diskussionen har ideologisk laddning och handlar mycket om vem som ska ha makten över barnens skolgång. Är det föräldrarna eller staten som ska bestämma? Aktuell forskning visar att privata skolor i vissa fall lyckas bättre än sina offentligt drivna motsvarigheter. Borde man då inte kunna förbättra skolsystemet genom att helt enkelt tillåta fler privata alternativ? Denna skrift är ett svar på en tidigare debatt om hur den kommunala skolan påverkats av friskolornas expansion. Den redovisar systematiskt de argument för och emot friskolor som då framfördes.
